Kommer Kristdemokraterna Ebba Busch Thor fylla Göran Hägglund skor när det kommer till att tala på scenen i Almedalen? Läs Max Eskilssons analys över opinionsläget.
För de flesta partier följer partiledartalen en etablerad dramaturgi med ”tydliga” budskap om aktuella ämnen och något pliktskyldigt utspel med förhoppningar om ledarredaktioner. Men hur mycket minns man egentligen i efterhand? Oavsett hur pass medvetet tilltaget är kan det konstateras att Ebba Busch Thor respektive Göran Hägglund på sistone med sin närvaro på Almedalens scen rört om med stora reaktioner som efterspel. Förfärade såväl som positiva.
2009 talade Göran Hägglund i sitt tal om ”verklighetens folk”. Det rörde sig om att ställa eliter mot människorna ute i den så att säga faktiska verkligheten. Enligt en del blev det ett sätt att slutgiltigt acceptera en populistisk retorik. I reaktionerna gick Aftonbladets Åsa Linderborg längst som några år senare menade att talets innehåll kunde ses som kopplat till idévärlden hos norske terroristen Breivik. På annat håll sympatiserade man med talet som ett sätt att verkligen tydliggöra hur medborgare ofta kan ha svårt att förstå akademiska diskurser som ofta används på ett för dem obegripligt och otillgängligt sätt.
Om 2009 var den hårda tonens år stack 2011 ut genom en humoristisk, om än häcklande ton. I fokus stod den dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) – som liknades vid cirkusledare. – Han är ny i manegen, den fjärde direktören på den här cirkusen på väldigt kort tid, hans företrädare var dels en one man show. Genom talet förekom även den djurtematik som partiet grafiskt använt sig av på affischer valrörelsen året innan. En del uppfattade säkert talet som något oseriöst, men ett faktum är att man lyckades få till flera skratt i Almedalsparken under en i övrigt avslagen förmiddag på sistadagssöndagen.
När Ebba Busch höll sitt första tal 2015 stod trygghet i centrum och hon tryckte på såväl Nato som JAS som viktiga komponenter för en säkrare värld – utan IS. Förmodligen kom detta tal att bli en stark faktor för att etablera Kristdemokraterna som det hårda trygghetspartiet, ett vägval som så småningom visade sig rätt politiskt otacksamt när M och snart även S försökte ge sig in på samma fält.
Förra året, 2016, var den nationalistiska tematiken påtaglig. Våren hade präglats av diskussioner om svenska värderingar och i så gott som samtliga partiledartal, bortsett Mp, C och V, tryckte man på olika sätt på nationens roll. Kristdemokraterna blev dock ihågkomna för en särskild tydlighet. Svenska flaggan stod som långt från diskret fond när Busch Thor tågade in och inledde själva talet med att bedyra hur hon älskar Sverige. Hån uppstod på sociala medier, men möjligen blottlades via reaktionerna just det svenska, komplicerade förhållandet till patriotism.
Vad väntar då i kväll? Med ett år kvar till brännande valrörelse gäller det nu att sätta ton och som opinionsmätningarna talar gäller det att jobba hårt – för att ens få kvarstå i riksdagen. För att rent krasst ha varit det alliansparti som hårdast från början velat avsätta Löfven ligger de påfallande lågt sett till väljarstöd. Dessutom visar inte minst migrationspolitiken på intern spänning i ett rätt litet parti. Det är en svår balansgång att hålla. Hursomhelst vet vi av erfarenhet att partiet åtminstone brukar kunna åstadkomma uppmärksammade framträdanden från scenen.
Läs mer:
