Liberalerna ligger bortglömda i bakgrunden, medan Centerpartiet kommit över tio procents stöd, efter väljarflykten från ett allt mer SD-vänligare Moderaterna. Just i dag är allas ögon på Liberalerna, och kanske främst på deras möjliga framtida partiledare – Birgitta Ohlsson. Är det politikutveckling eller personval som Liberalerna behöver för att växa? Ohlssons utmaning är ett genidrag för den som vill se hela partiet växa.
Nu har det gått tio år sedan Jan Björklund blev partiledare för Folkpartiet, numera Liberalerna. Den 7 september 2007 tillträdde Jan Björklund, dåvarande skolminister i den borgerliga regeringen, som den nya ledaren efter Lars Leijonborg. Mycket har hänt sedan dess. Björklund har kritiserats och kritiseras fortfarande för sin utbildningspolitik och gymnasiereform, GY11, så mycket att partiet efter valet 2014 i princip lämnat frågan om utbildning som nu står som vakant hos Alliansen.
Det är alltid spännande att få lov att vara i opposition. Som oppositionsparti så har man möjlighet att vara lite mer radikal, ifrågasätta, kräva och ropa utan att behöva ta ansvar. Som ett parti som fyller funktionen av att ideologiskt påverka på det större partiet man är redo att stödja till makten, för att få makt själv, så har Liberalerna under Björklunds ledning misslyckats. Sedan Liberalerna lämnade regeringsställningen i 2014 har de blivit överkörda av Moderaterna. Moderaterna närmar sig Sverigedemokraterna och varit explicita omkring att de inte har någonting emot att ha riksdagens rasistiska parti som stödparti, för att kunna bilda regering. Annie Lööf var snabbt ute med att ifrågasätta Moderaternas uttalande och strax efter kom eftersläntraren, Jan Björklund.
Efter att Moderaterna gått ut med utspelet så gick det inte mer än någon timme för Annie Lööf att uttala att Alliansen stött av Sverigedemokraterna skulle slunga ut Sverige i osäkerhet. Jan Björklund hamnade i bakgrunden och väntade till eftermiddagen med att ifrågasätta Moderaternas begär om att leda Sverige med SD-stöd. Centerpartiet har lyckats profilera sig med en stark partiledare, medan Björklund varit i skymundan.
Medan Centerpartiet har gått upp i opinionsmätningarna och i senaste Sifo-undersökningen fått 13,4 % tappade Liberalerna nästan en hel procent till Centern och ligger nu på 6,2 %. Samtidigt tittade Birgitta Ohlsson fram, efter medieuppmärksamhet om sin nyutgivna bok Duktiga flickors revansch, och utmanade Björklund om partiledarposten. Hon har kritiserats internt men även fått uppbackning, bland annat av Liberala Ungdomsförbundet. Konflikten ligger i om det är läge för personfokus eller politikutveckling. Men innebär inte partiledarkampen att politiken hamnar i fokus.
Jag är övertygad om att Birgitta Ohlssons utmanande om partiledarposten i Liberalerna, tvingar Jan Björklund att tänka om och profilera sig. Ohlsson har i dag gått ut och flaggat för att Liberalerna behöver bli ett socialliberalt parti på riktigt. Björklund tonar ner på kravliberalismen, och har redan talat om klassresor och tagit avstånd från samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vem som vinner kampen om posten, så är Birgitta Ohlssons kandidatur en möjlighet för både Björklund och partiet att utveckla politik, ledning och få medieutrymme – något Björklund på egen hand misslyckats med.
[...] Partianalys: Liberalerna [...]