Dagens ungdomsförbundskrönika med Joar Forssell

För några veckor sedan höll Jan Björklund sitt tal på Järva politikervecka. Scenen stod på Järvafältet mellan medelklassområdet Spånga och den socialt utsatta förorten Tensta. Jan fokuserade på klyftan mellan de som har och de som inte har möjlighet att leva sina liv som de själva vill. Det är en viktig fråga för Liberaler.

Vänstern pratar mycket om klassklyftor men dom saknar svar. Att lyfta människor ur fattigdom, att låta människor jaga sina drömmar eller att ge barn en bra start i livet kräver både utjämnande insatser och frihet att bygga sitt eget liv. Vänsterns ”lösningar”, med höga skatter och tuffa regleringar cementerar snarare klyftor än frigör människor från dessa.

Det är inte ett problem att vissa är rika och andra är fattiga eller att vissa har en akademisk utbildning och andra är yrkesutbildade. Det är däremot ett problem att människor inte får bra chanser från början. Individens möjligheter ska avgöras av den enskildes prestationer och meriter. Ett barn som föds kan inte påverka vilka ens föräldrar är utan fastnar ofta i sin bakgrund. Vi borde få hyfsat lika möjligheter från början men lämnas ifred att ta våra egna vägar i livet när vi vuxit upp.

Jag blir förbannad när jag tänker på att barn som föds där jag bor i Tensta inte har nära samma chanser som jag hade när jag föddes på Södermalm i Stockholm. I Tensta är trångboddheten utbredd och oerhört få har råd att spara ihop till insatsen ett bostadsköp kräver. Vänsterns svar är att skatten ska höjas och att det ska byggas fler hyresrätter men att höja skatten cementerar klyftor därför att det helt och hållet omöjliggör för personer med lägre inkomster att spara ihop till en bostadsinsats. Platser som Tensta skulle behöva lägre skatter så att folk får en chans att göra något åt sin egen situation.

Skolan behövs för att ge alla en rimlig start i livet. Vänstern fokuserar ensidigt på pengar som en byggsten för klass. Ekonomiskt kapital är inte nödvändigtvis så viktigt för livschanser. Däremot är till exempel socialt, utbildnings- och bildningskapital det. Därför är skolan så central i en politik som ska bryta klassklyftor. Krav i skolan, snarare än vänsterns curlande, gör att även barn utan föräldrar som ställer krav motiveras till att konkurrera genom studier.

En annan skillnad är arbetslösheten. Beroende på vart i Sverige en befinner sig kan det räcka med att promenera ett par hundra meter för att gå från 60% ungdomsarbetslöshet till försvinnande små nivåer. I områden med hög arbetslöshet har också barn som växt upp färre förebilder som arbetar och sämre förutsättningar att genom kontakter ta sig in på arbetsmarknaden. Vänstern vill lösa det genom att anställa unga i låtsasjobb och finansiera det med höga skatter.

Liberalerna och Jan har trots detta långt kvar att gå. Jag önskar att Liberalerna också vågar ta strid mot socialism för rika. De vill till exempel inte riva upp hyresregleringarna trots att dessa främst subventionerar väletablerad medelklass på socioekonomiska utsattas bekostnad. De har också fel om lottningen till grundskolor. Idag är det ett postkodslotteri där barn från rikare områden gynnas och barn från fattigare får sämre chanser. Tyvärr väljer Liberalerna i dessa frågor att smöra för sina väljare snarare än att driva en frihetlig progressiv politik. Liberalerna är inte ett klassintressparti utan måste alltid försvara den enskilda individen mot orättvisor.

/Joar Forssell