Recension: Sexpartihandslagets uppgång och fall

Decemberöverenskommelsen, populärt förkortad DÖ, kan förefalla motsägelsefull. Å ena sidan kunde sexpartihandslaget betraktas som mycket tunt och närmast endast ett tillvägagångssätt för att i ord formulera praxis för hur svenskt minoritetsregerande redan fungerade.

Samtidigt var det också möjligt att se decemberöverenskommelsen som oerhört kraftfull i demokratimening, skulle nu opposition politiskt passiveras i minst fyra år med enbart icke-bindande löften om att få reagera vid störst underlag efter val som motprestation?

När DÖ nu efter drygt halvår så har fallit verkar de flesta inom den politiska sfären mest vilja gå vidare och på sin höjd konstatera att överenskommelsen helt enkelt har funnits men numera helt enkelt inte längre är aktuell. Men vad var egentligen decemberöverenskommelsen ett försök till svar på? Och varför kom det just att bli Kristdemokraterna som fällde det avgörande, punkterande hugget?

När Ulf Bjereld, Jonas Hinnfors, och Karin Eriksson i dagarna ger ut ”Förhandla eller DÖ – Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati förändring” (Atlas förlag) är det frågor i den vägen man gör anspråk på att besvara. Ämnet kan tyckas utagerat men det blir här på allvar intressant att faktiskt få fördjupa sig i processen såväl inför, under och efter själva överenskommelsens varaktighet. Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors är båda professorer i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och Karin Eriksson är inrikespolitisk reporter på Dagens Nyheter. Denna författarkonstellation verkar ha resulterat i en spännande form som kanske bäst kan beskrivas som en längre populärvetenskaplig essä. Hybriden mellan journalistik och akademi skulle troligen i andra sammanhang leda till en ojämn form men sättet själva berättelsen om DÖ, eller spelet om man så vill, här vävs ihop med konstitutionella aspekter är imponerande. Den större mer akademiska tyngdpunkten läggs i slutet när författarna blickar framåt och utifrån förd analys betraktar den författningspolitiska framtiden och ser till vad för framtida alternativ som kan ses som tänkbara och vad för effekter de vägarna kan tänkas ha.

I boken står Sveriges partier i centrum, och egentligen alltså inte decemberöverenskommelsen som sådan. Genom korta och rappa, lättillgängliga kapitel färdas vi intensivt genom svensk politisk nutidshistoria. Välavvägt koncist behandlas även partiernas historiska framväxt. Beskrivningarna av partiernas, och blockens, förutsättningar inför riksdagsvalet 2014 är också en bärande del av bokens analysdel. Analysdimensioner som förklarar respektive förutsättningar används där på ett pedagogiskt sätt.

De rent historieberättande momenten om hur decemberöverenskommelsen efter valet framförhandlades, under några månader varade och slutligen i oktober 2015 av Kristdemokraternas stämma förklarades upphävd är givande. På ett okonstlat sätt förklaras, med anknytning till partiernas interna situationer, hur de olika delarna av det politiska landskapet ställde sig till uppgörelsen och varför. Tonen är genomgående saklig och resonerande utan att för en stund glida över i onödiga slutsatser eller alltför långtgående spekulationer.

Som en lättförståelig och tydlig genomgång till det intressanta och, skulle det visa sig, kortlivade, politiska fenomenet Decemberöverenskommelsen är denna bok en lysande sommarläsningsuppladdning för politiskt intresserade inför Almedalen.

Läs mer: 

Ulf Bjereld frågar ut Janne Josefsson på Makthavaröl (2014)

Är statsvetare fjärde makten? (2012)