Preem

Fredrik Furtenbach: Moderaterna ringde ständigt

[[Fredrik Furtenbach]], Sveriges Radios inrikespolitiska chef och kommentator trivs i Almedalen och kallar politikerna vid förnamn, efter alla år han bevakat dem. [[Feministiskt initiativ|Fi]] kallar han dock mediefientliga.
– En del av de mera udda partierna har inget förtroende för medierna och odlar konspirationsteorier.


Fredrik Furtenbach är den ende hittills i Second Opinions intervjuserie Mediemakthavare som direkt håller med om att man inte bör lyfta upp enskilda opinionsundersökningar för mycket.

– I vissa fall har det blivit tokigt, till exempel i Demoskop-undersökningen i våras där moderaterna var större än sossarna. Den fick enorm uppmärksamhet, men de använde inte samma metod som de andra instituten. Det var väl inte sådär alldeles lysande. Jag brukar försöka titta på hur det går i flera mätningar. När jag varit här har jag till exempel räknat ut ett genomsnitt av tre större mätningar som gjorts nu.

Fredrik Furtenbach tycker att det bästa med Almedalen för en reporter är att det är så lätt att få tag på folk. Han håller inte med om att det bara är ett ställe dit folk och åker för att mingla med varandra.
– Jag har inte hunnit gå ut en enda gång. En del tar lite avstånd och känner att de inte ska åka hit, det är deras sätt i att profilera sig själva. Om alla åker hit så finns det alltid eller två som säger att det är värdelöst.

Bakom kulisserna, är det högt tryck på er från opinionsbildare?

– Ja, vi är extremt uppvaktade den här veckan, med fruktansvärt mycket erbjudanden om egna nyheter. Egentligen är det lite konstigt för deras chans att komma in är ju mycket mindre än annars. Om 50 organisationer vill ha in sina grejer just den här veckan är det inte så taktiskt, eftersom det är svårare att få in sin grej. En liten del går igenom, men vi tar ställning till det på samma sätt som vi gör normalt.

Du har jobbat på både DN och Svenska Dagbladet, hur skulle du säga att Sveriges Radio skiljer ut sig från andra medier?
– Den enda skillnaden jag upplevt är när jag var på Svenska Dagbladet. Då kände jag av mer påtryckningar. Det var ofta moderata politiker i luren som var besvikna och arga, och det har jag inte mött på samma sätt efter det. De tyckte att svenskan hade gjort grejer som inte var sjyssta mot borgerligheten – de hade förväntat sig någon lite snällare behandling som de inte hade fått. Men det här var under mitten på 90-talet så jag hoppas och tror att det inte är på det sättet längre. Det var bland annat [[Bo Lundgren]] och [[Gunnar Hökmark]], de ringde ständigt.

Skulle du se dig själv som en makthavare?
– Javisst, en del makt har jag ju, speciellt när det kommer till urval. När man kommenterar så blir det ändå ganska sakliga och inte sådär jättepersonliga inslag, där kan man inte gå särskilt långt. Men jag har en gatekeeperfunktion och ett stort inflytande över vad det blir av det hela.

För positiva

Fredrik Furtenbach tycker att journalisterna ska se upp med en alltför snäll och positiv bevakning kring ordförandeskapet i EU.
– När frågor upplevs som nationella kan bevakningen bli som sämst. Det kan lätt halka in i att man blir stolt över att [[Fredrik Reinfeldt]] får leda alla. Journalisterna får se upp litegrann så att det inte blir för mycket halleluja och okritisk bevakning.

Medieforskaren [[Kent Asp]] ser ett samband mellan mediernas bild av politikerna och valresultaten, hur du på medias makt i det skenet?
– Det är väldigt komplext hela det spelet, där både vi är med och partierna. Vi medier drar ytterst sällan åt samma håll, vi kan inte göra det eftersom vi är konkurrenter. De som är politiskt långt ute på kanten tror ofta att vi kommer överens om manipulationer gemensamt, till exempel att vi ska tiga ihjäl [[Sverigedemokraterna]], men vi bestämmer egentligen ingenting gemensamt. Vår makt späs ju ut av konkurrensen. Vi triggas dessutom av rätt enkla signaler – den som är smart vet hur den ska göra en nyhet för att vi ska nappa på det. Vi har absolut inte större makt än partierna.

Hur ska man göra då om man är ett litet parti som Fi? Hur ska man kunna ge väljarna en möjlighet att bli informerade om ett nytt politiskt alternativ om inte medierna bevakar det?

– Ja, det är svårt. Man ska gärna ha någon välkänd person, det har visserligen Fi. Sedan har de andra nackdelar, som att de har människor i sitt parti som är väldigt fientligt inställda till medierna. På en tidig kongress hade de en läktare där man fick sitta och vara anonym, och medierna fick inte fotografera. Det har aldrig förekommit i ett annat parti. En del av de mera udda partierna har inget förtroende för medierna och odlar konspirationsteorier.

Gör det alltså att ni bevakar dem mindre?
– Nej, men det är klart att det lönar sig att vara skicklig och veta hur man ska göra. Förutom en riktig kändis behöver de en erfaren pressavdelning. Men sedan förekommer det ju att vissa lyckas utan att ha varken det ena eller det andra, Piratpartiet till exempel. De är ju verkligen amatörer och har ändå lyckats ta sig fram nu.

Hanna Navier
www.second-opinion.se

hanna33

Kommentera