Dags att (S) inser att man är ett mittenparti

Socialdemokraterna har under snart drygt hundra år dominerat svensk politik. Under den tiden har de haft statsministerposten vid 14 tillfällen. Men det har skett ett paradigmskifte i svensk politik och allt fler verkar ställa sig frågan om socialdemokratin levererar de bästa svaren på samtidens utmaningar.

Vi behöver knappast inleda med att skriva något om Socialdemokraternas kris. Ni vet själva hur det har varit, Sahlin, Juholt och nu Löfven. Partiet har bytt ledning, strategi och tilltal fler gånger under de senaste fem åren än någonsin tidigare. Det är utan tvekan en identitetskris vi ser. Vill partiet ha det tilltal och den strategi som arbetarrörelsen traditionellt sett har haft? Är det dags att modernisera och i så fall vad? Många frågor har ställts men ganska få svar har egentligen vuxit fram.

Ett antal desperata försök har gjorts för att försöka få Socialdemokraterna att ge ett mer framtidsinriktat intryck. Att kalla sig för ”Framtidspartiet” är ett av dem. Ett annat uppmärksammat grepp var när Socialdemokraterna i Stockholm kallade sin valplattform för Framtidskontrakt. Man får anta att de tyckte att det ordet lät mindre socialdemokratiskt.

Vissa debattörer brukar hävda att socialdemokratin inte får vara så ängslig för att använda sig av arbetarrörelsens traditionella vokabulär. Den nuvarande bedömningen i partiet verkar vara den rakt motsatta. Med en retorik som mer talar till medelklassen vill man öka väljarbasen. Samtidigt ser vi tydligt att partiets kräftgång går hand i hand med den nya bild partiet vill ge av sig självt.

Det man kan fråga sig är om partiets kris bara beror på att man inte kommunicerar sina budskap på ”rätt” sätt. När Mona Sahlin avgick som partiledare höll hon ett tal där hon pekade ut vad hon tycker att partiet borde göra annorlunda. Det handlade bland annat om att hon ansåg att partiets samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet var ett misstag och skyllde till stor del valförlusten på Vänsterpartiet. Hon menade också att partiets inställning till RUT-avdraget var felaktig. Kanske hade hon rätt? Ett socialdemokratiskt parti kan inte bara vara motsträvigt i olika frågor, det måste kanske också anpassa sig mer till den politiska mittforan. Mellan henne och Håkan Juholt fanns en avgrundsdjup skillnad i hur man såg på vilken riktning partiet skulle ta framöver.

Egentligen menar jag att det är lite orättvist att tala om en socialdemokratisk identitetskris. Det är arbetarrörelsens identitetskris. Det är därför som politiker som Anders Ygeman blir så populära. Politiker som uppfattas som stabila och fasta i sina värderingar. I tider av identitetskris är det lättare att förlita sig på enskilda personer istället för på partiet. Vi har nyligen sett samma utveckling inom Miljöpartiet när de började rannsaka sig själva i samband med skandalen kring Mehmet Kaplan.

I ärlighetens namn: socialdemokraterna bedriver i dagsläget en mittenpolitik och använder sig även av en sådan retorik. Är det inte rimligt att släppa sargen och erkänna även för sig själva att man är ett mittenparti med vissa vänsterdrag snarare än ett vänsterparti med vissa högerdrag, för så ser verkligheten inte ut längre. Det har den inte gjort på länge.

Trackbacks

  1. [...] in mot mitten i svensk politik. Sahlin valdes 2007 för att hon var mittenorienterad och hennes retorik bar spåren av en anpassning till Alliansens retorik. Det var mycket prat om frihet och indvidens [...]