Efter att ha försenat vår kampanjstart med ett par dagar på grund av stormen Sandy, är vi nu äntligen på plats för att studera det amerikanska valet. Vi landade i onsdags kväll och fick en intensiv start på resan och kastades direkt in i den polariserade stämningen inför valet. Det är verkligen annorlunda att vara här och möta amerikaner öga mot öga, än att bara läsa om det hela i media hemma i Sverige.
Framför allt slås man snabbt av hur ödesmättad situationen uppfattas från båda sidor. Sedan vi anlänt har vi hört personer som håller på Romney säga att de tror att USA inte kommer existera om fyra år om Obama vinner, och från andra sidan har vi fått berättat för oss att om Romney vinner kommer alla kvinnors rättigheter att försvinna. Alla rättigheter.
Givetvis har båda sidor fel, men det säger en del om hur situationen är. Vi har blivit ombedda att ta bort våra Romney-pins om vi rör oss i vissa områden och att inte parkera vår bil, som givetvis har Romney-bumperstickers, på dessa platser.
Vi ser verkligen fram emot tisdag, då vi självklart tror att Romney vinner. Men det kommer också vara bra för USA:s befolkning att få ett slut på de negativa kampanjerna som skapar motsättningar även utanför partiets egna medlemmar.
Den positiva sidan av det hela handlar givetvis om att engagemanget även gör att människor involverar sig för sina kandidater, inte bara mot motståndaren. Vanligt folk är ute och berättar om sina åsikter och om varför de stöder Obama eller Romney. Det är uppfriskande med en valrörelse som inte bara bedrivs av en klick av politisk elit, så som det nästintill är hemma, utan där vem som helst kan involveras utan att behöva kunna partiprogrammet utantill. Det är något att ta hem och inspireras av.
Nu när vi äntligen är här har vi fått haft ett intensivt, men väldigt givande program. Den första dagen hade vi turen att Mitt Romney bokat in ett Victory rally i Doswell, Virginia. Vi hoppade självklart snabbt in i vår amerikanska SUV och körde iväg. Det var onekligen värt resan. Att befinna sig mitt i kampanjens hjärta på ett event med presidentkandidaten själv är en upplevelse man minns. Det är fest, minst sagt. Köerna ringlar sig flera hundra meter utanför evenemanget för att få komma in, och dörrarna öppnar två timmar innan. Människor är beredda att stå upp flera timmar för att få en bra plats på eventet. Vi kom också i god tid och köpte upp nästan hela bordet med Romney merchandise, som står uppradat som utanför en rockkonsert.
Innan Romney själv trädde upp på scen, fick vi först lyssna till en countrykonsert, samt få höra en rad andra republikaner som skulle värma upp publiken. Efter att ha lyssnat till en rad fantastiska talare som får svenska partiledare att framstå som att de har karisma som [[Stefan Ingves]], öppnades slutligen en stor vägg in mot den stora lokalen och in körde Mitt Romneys turnébuss och det var dags för Romney att träda upp på scenen.
Även om de andra talarna som vi fick lyssna till var briljanta retoriker, måste jag säga att inget var upp mot den stämning som fanns när Mitt själv äntrade scenen. Mycket av budskapet gick att känna igen från det man hört i tv-debatterna. Om att USA behöver en sund ekonomisk hushållning och att Obamas lösning, med en svällande stat, inte är det som landet behöver, och om Mitts fem stegsplan för att skapa 12 miljoner nya jobb. Budskapet var mitt i prick och fick igång publiken rejält. Men bortom det klockrena innehållet, var det som kanske var mest anmärkningsvärt hur pass levande och närvarande Romney var när han talade. Att få en känsla av Mitt som person var något väldigt speciellt. Jag tror inte att någon i salen tvivlade på Mitts genuina omtanke när han talar om sitt engagemang för USA:s befolkning och om människorna som lever ett helt vanligt liv, men som hamnat i kläm i den enorma byråkratin.
Inför att vi körde iväg mot rallyt hade vi i delegationen våta drömmar om att vi skulle få chansen att möta USA:s nästa president, på tu man hand och kanske till och med få skaka hand med honom. Något som vi i realiteten trodde skulle vara omöjligt med den enorma publiken. Men när Mitt klev ned från scenen för att gå runt till publiken, tog han sig god tid till detta, och efter ett par minuter, när han kommit bara ett par meter från oss, insåg vi att vi verkligen hade möjlighet att träffa honom. En stund senare, tog han tag i min hand, kollade mig djupt i ögonen, och frågade om jag hade en bra dag, varpå jag svarade att det varit fantastiskt, och sedan gick han vidare för ett kort möte med övriga KDU-delegationen.
Kanske låter ett sådant möte som trivialt i mångas ögon. Men det var ett ögonblick vi kommer minnas för alltid, framför allt eftersom Mitt hade en sådan närvaro att man verkligen upplevde att han såg oss, en och en. Vi förstår att han skakar flera hundra händer om dagen och det är bara för oss detta möte kommer finnas kvar i minnet, men det ger en insikt om att det personliga mötet betyder så mycket, och oavsett hur slagkraftiga reklamfilmer som produceras och hur många följare som finns på sociala medier är det inget som slår ett möte mellan människor.
