Det amerikanska folket går till valurnorna om mindre än en vecka. Kommer Obama att få ytterligare fyra år i Vita Huset? Makthavare.se:s [[Sven Wennerström]] tittar tillbaka på en presidentperiod kantad av bråk, besvikelser och en kongress i kaos. Vad han ser är en påse Gott och Blandat: en hel del bra saker, men också lite för många trista saltlakritsar.
När Obama tillträdde stod han inför en amerikanska ekonomi i fritt fall. Bland de första besluten han tvingades till var åtgärder för att underlätta i krisen och få fart på ekonomin. Obama drev igenom ett stimulanspaket för lånade pengar, som i mångt och mycket har definierat hans första period i Vita Huset. Definierande, eftersom det gett upphov till och närt den bittra striden om det är keynesiansk stimulans eller sparpaket av mer europeisk modell som är rätt väg för USA att gå.
Sett i backspegeln är de flesta ekonomer som studerat effekterna av paketet överens om att det fungerade – med vissa reservationer. Dels kan man argumentera för att paketet var för litet och dels för att administrationen har gjort alldeles för lite för att komma till rätta med det underliggande bolåneproblemet.
Just finansinstitutionernas ansvar för krisen var skälet bakom en omfattande lagstiftning som både skulle reglera bankernas verksamhet och stärka konsumentskyddet. Lagen, Dodd-Frank, var från början välskriven och kraftfull och skulle flankeras av en mäktig myndighet för konsumentskydd, skapad och ledd av Elizabeth Warren. Men redan när Obama undertecknade lagen sommaren 2010 hade den urvattnats av kongressen. Sedan dess har den gjorts ännu mer tandlös genom kongressbeslut. Av myndigheten som skulle stå på konsumenternas sida finns knappast något kvar. Warren själv kunde aldrig utses till chef och kampanjar nu för en senatsplats i Massachusetts.
Obama har dessutom, vilket jag tidigare skrivit om, inte lyckats med konststycket att gasa och bromsa på samma gång – kortsiktig underskottspolitik måste balanseras med en långsiktig plan för att betala tillbaka pengarna. De förhandlingar som skett med kongressen har alltid skett i sista stund inför någon akut ekonomisk kris och aldrig lett till någon långsiktig lösning.
Delvis beror det på att ett sådana lösningar innebär en smärtsam kompromiss för båda sidor. Det politiska kapital Obama skulle behöva för att driva igenom en kraftfull ekonomisk politik, valde han istället att lägga på sjukförsäkringsreformen som blev till lag i mars 2010. Lagen har flera allvarliga brister, men är också det första seriösa försöket att tackla några av de allvarliga problemen som gör den amerikanska hälso- och sjukvården både dyr och dålig. Om Obama sitter kvar i ytterligare fyra år och fler delar av lagen implementeras, kommer det att innebära en stor förändring av hur systemet fungerar.
Men även om Obama inte sitter kvar och lagen dras tillbaka, vilket Romney lovat, så har presidenten faktiskt lyckats förändra diskussionen kring sjukförsäkringar i grunden: nästan ingen politiker – oavsett partifärg – tycker längre att det är okej att en stor del av befolkningen inte har försäkring, att människor i riksgrupper ska kunna nekas försäkring, eller att försäkringsbolag ska kunna säga upp försäkringar retroaktivt.
Just inom sjukförsäkringsfrågan ser vi ett tydligt exempel på presidentens mjuka makt. Obama har lett en attitydförändring till försäkringsfrågan. Den mjuka makten är dock något som många menar att Obama har varit alldeles för dålig på att utnyttja – han brinner inte för något, sägs det, vilket också gör att han inte blir en naturlig ledare. Till viss del är det sant. Obama har gång på gång visat prov på ovanan att själv, på sin ovala kammare, tänka ut det (i hans ögon) optimala och enda kompromissförslaget för att sedan förvånat och sårat tvingats se på när kongressen sliter det i småstycken.
I synnerhet miljörörelsen ser med oblida ögon på Obamas oförmåga till visionärt ledarskap. Förhoppningarna var höga, men reformerna har uteblivit. Försöket att införa en cap and trade-lagstiftning för koldioxid misslyckades och ansvaret för det vilar tungt på Obamas axlar. Istället har Obama blivit tyst i miljöfrågorna.
En fråga där Obama däremot slutade vara tyst, bytte åsikt och drev igenom en reform var avskaffandet av Don’t ask, don’t tell. Lagen var förlegad och dess effekter var bisarra. En kamrat som arbetade med att försvara soldater som ertappats har berättat häpnadsväckande historier om hur förhören nästan alltid handlade om ingående och detaljerade teknikaliteter för att avgöra om ”sodomi” verkligen genomförts. Lagen avskaffades och trots högljudda varningar från konservativa verkar det som om det amerikanska försvaret inte har hänfallit åt ohejdade homoerotiska orgier utan fungerar precis som förut.
Desto större effekt har avvecklingen av den militära insatsen i Irak haft, liksom det planerade återtåget från Afganistan. Det amerikanska försvaret står inför både stora besparingar och stora förändringar. Obamas omfamnande av drönarattacker har satt saken på sin spets. Frågan om vilka förmågor som ska utvecklas och vilka som ska avvecklas är brännhet. Minst lika het är frågan om hur försvarsorganisationen ska moderniseras och fonden allt utspelar sig mot är den enorma försvarsindustrin som finns i alla delstater som måste vinnas i ett presidentval.
Det finns också mänskliga aspekter av försvarets förändring som plågar USA. Ett av de mest drabbande reportagen jag läst under senare år handlade om civilanställda drönaroperatörer. Från baser i USA ansvarar de för att skydda trupper eller avrätta motståndare på andra sidan jorden. Efter arbetsdagens slut förväntades gå rakt ut i det civila samhället.
Just avrättningsuppdragen är för övrigt något Obama både hyllas för och får rättmätig kritik för. Det är lätt att jubla när Usama bin Ladin skjuts. Det är svårare när det kommer fram att presidenten har en dödslista han håller på att beta av. En efter en som ska sprängas i bitar. I hemlighet. Utan rättegång. Många hoppades på en förändring i kriget mot terrorismen som skulle innebära en återgång till rättssamhällets principer. Men Obama har i stora stycken tagit över George W. Bushs politik och dessutom gått vidare längs vägar som är ovärdiga ett rättssamhälle.
På hemmaplan har storebrorsmyndigheterna spridit sig som en giftig gas i samhället. Själv blev jag kontrollerad två gånger av Department of Homeland Security innan jag fick mitt amerikanska körkort (ironiskt nog var det ingen koll innan jag fick mitt amerikanska flygcertifikat och med det möjlighet att lagligen flyga över DC-området).
Det är alltså en blandad kompott Obama har kokat ihop under sina snart fyra år vid makten. Hans tid i Vita Huset har kantats av svårigheter och kritiken mot honom har varit massiv, både från politiska motståndare och från besvikna liberaler. När presidentskapet summeras måste man ändå konstatera att det varit relativt produktiva fyra år. Betyget så långt får anses vara godkänt. Nu är det folkets tur att säga sitt.
* * *
[[Sven Wennerström]] är PR-konsult bosatt i Washington DC. Specialintresse i amerikansk politik och har arbetat i flera amerikanska valkampanjer. Sven finns på Twitter som @svenwennerstrom och fram till valet skriver han dagliga uppdateringar på Google+.
