[[Jesper Lundqvist]] anade inte vilka konsekvenser det skulle få när han använde pronomenet hen i sin barnbok Kivi och Monsterhunden.
– Språk är känsligt för människor. Att sätta in ett könsneutralt pronomen i en barnbok förstod jag skulle väcka reaktioner, men att det var så mycket känslor som behövde blomma upp kring detta var förvånande, berättar han på ett seminarium på bokmässan på fredagsförmiddagen. Medverkade gjorde även författarna [[Catharina Wrååk]], [[Kristian Leandoer]] och [[Lena Arro]]. Modererade gjorde [[Patrik Hadenius]], chefredaktör för Språktidningen.
Hen har funnits sen 60-talet och är inte nytt, men debatten kring ordet blommade upp igen under våren 2012 efter att Olika förlag gett ut Jesper Lundqvists bok. Det ledde till politiska debatter och debattartiklar. Författaren Lena Arro presenterade en del av den kritik och upprördhet som ordet genererat och citerade bland annat [[Horace Engdahl]] som sagt att ”ordet hen är allt för fånigt för att förtjäna en seriös kommentar”.
– Man kan ju använda personen, och vederbörande, men det passar liksom inte, sa Jesper Lundqvist. Att skriva vederbörande rakt igenom i en barnbok funkar inte. För honom handlar det om att berätta en historia och att ett barn i första hand är ett barn, därför använde han hen i sin text.
Kristoffer Leandoer valde att inte göra det. Han har skrivit en berättelse om två ungdomar, illustrerad av [[Åsa Ekström]], om Kim och Robin som inte nödvändigtvis är killar och inte heller tjejer. Den heter Namnsdagsflickan. Han ville skriva en berättelse som tilltalar båda könen. Han menar att hur man än försöker vara jämställd och genusmedveten så söker sig ungdomar till berättelser med huvudpersoner med samma kön som en själv. Kristoffer Leandoer har en son och en dotter och ville hitta en bok som båda kunde identifiera sig med. När han inte gjorde det så skrev han den själv. Han tror det är enklare i barnböcker eftersom barn inte lärt sig värdera ord på samma sätt som vuxna.
Catharina Wrååk ställde frågan om de könslösa böckerna ändå inte tappar en dimension. Själv har hon skrivit böckerna Hjälp, jag gjorde illa Linn och Hjälp, jag tappar en hund, om ett könslöst barn som bor med sin mamma. Majoriteten av recensenterna har ändå skrivit att det handlar om en pojke, trots att barnet har ett neutralt utseende och inte namnges eller könas någonstans i böckerna.
– Om man inte gör något med en figur, då blir det en kille, menar Kristoffer Leandoer och de andra höll med.
Jesper Lundkvist avrundade med att säga att han tror att hen är här för att stanna och att det inte gör något att en del upprörs över ordet.
– Det kanske händer något i hjärnan när man behöver tänka efter lite, och man kan fortsätta vara en han eller hon, även om det finns en hen i sällskapet.
