Den amerikanska sommaren tar slut med Labour Day, den första måndagen i september. Då är det slut på lättjan och USA går tillbaka till att bli all business igen. I samband med det håller både demokraterna och republikanerna sina konvent som är startskottet för den sista, intensiva fasen av presidentvalskampanjerna. Förväntningarna är enorma, men Makthavare.se:s USA-krönikör [[Sven Wennerström]] tror att det blir ganska sömniga tillställningar.
Det finns en starkt romantiserad bild av partikonventen, bilden av en hel nation som i realtid följer dessa milstolpar i kampanjerna. Vi ser fram emot ett drama med inspirerande tal, dramatik, nattmanglingar och uppgörelser i kulisserna. Och så ballongsläppet, naturligtvis.
Den bilden, ivrigt underblåst i exempelvis The West Wing, stämmer dock inte. När Republikanerna drar igång sitt konvent i Tampa, FL den 27 augusti och Demokraterna i Charlotte, NC en vecka senare, handlar det om välregisserade shower – noga rensade från alla tänkbara överraskningar. Det var årtionden sedan konventen bjöd på någon riktig dramatik och årets upplagor kommer inte att vara annorlunda.
Själv kommer jag säkert att ha PBS direktsändning av konventen på i bakgrunden, men när det är dags för Bill Clinton att tala på kvällen den 5 september kommer jag att göra som resten av USA och välja säsongspremiären för amerikansk fotboll istället. Trots de dussintals mail jag fått av Obama-kampanjen som intygar att det är BREAKING att Clinton ska tala. Det enda sättet hans tal kan bli intressant är om han säger något riktigt dumt, vilket förvisso inte är helt osannolikt. Men hur stor är egentligen risken att jag i så fall inte kommer att få se det hundra och en gånger i efterhand?
Hos republikanerna i Tampa kommer det inte att bli mer spännande. Mitt Romney kommer planenligt att nomineras och vi kommer att få höra en rad tal som på ett mycket likartat sätt beskriver Obamas tillkortakommanden, dock utan att närmare precisera vad republikanerna vill göra istället.
Med det sagt så har det ändå inte saknats drama kring konventen. Demokraterna har haft det värst. Insamlingen av pengar för att täcka evenemanget har gått trögt. Programmet har fått kortas med en dag och invigningen på speedwaystadion i Charlotte har strukits. Delvis beror pengaproblemen på att de vanligtvis generösa fackföreningarna har varit snåla som en markering mot att konventet förlagts till en right-to-work-stat.
Republikanernas problem har varit att hålla konventet rent från partiets mer pinsamma element – sådant som skrämmer bort mittenväljare och skulle ge demokrater gratismaterial till elaka reklamfilmer. Partiet väljer att distansera sig från den egna vicepresidentkandidaten från förra valet genom att inte bjuda in Sarah Palin att tala. George W. Bush har liksom Dick Cheney valt att i god tid meddela att de inte kommer. Lika lätt blev det inte med Floridas illa omtyckte guvernör Rick Scott, som insisterade på talartid och till slut blev inbjuden med armbågen på ett sätt som tydligt markerade att hans närvaro verkligen inte är önskvärd. Likaså kan en förbannad och bitter Newt Gingrich säkert ställa till med en del oreda, eller varför inte Donald Trump när han ska ta emot sitt pris som “statesman of the year”?
Finns det ingenting positivt att hoppas på? Jodå. Det vi vill se är Framtiden. På båda konventen finns potentialen för en ny stjärna att stiga, någon som kliver fram, tar plats och höjer sig över det gnälliga vardagskäbblet med ett sådant där fantastiskt gåshudsframkallande tal. Inte olikt vad en ung, relativt okänd, state senator från Illinois gjorde under demokraternas kongress 2004.
* * *
[[Sven Wennerström]] är PR-konsult bosatt i Washington DC. Specialintresse i amerikansk politik och har arbetat i flera amerikanska valkampanjer. Finns på Twitter som @svenwennerstrom.
