Alltför stor reglering av lobbyverksamhet kan motverka transparens. Samtidigt behöver den svenska lobbyingen ett starkare inslag av självreglering för att skapa en samsyn kring hur en lobbyist bäst bör arbeta. Regleringen måste ske med industrin – inte mot. Det var slutsatserna under PRECIS seminarium under måndagen.
Seminarium: Är svenska lobbyister snällare – hur unikt är Sverige?
Arrangör: PRECIS
Plats: Öresundshuset
Publik: ca 150 personer
Moderator: Olof Petersson
Budskap: Sverige behöver ett system för självreglering kring lobbying för att öka transparensen.
Citatet: ”Inför en Fair lobbying-label”
Emma Svensson, doktorand i politisk kommunikation, inledde seminariet med en kort kunskapsöversikt över de politiska systemen och hur man ser på relationen mellan beslutsfattare och lobbyister i de olika länderna. Sverige saknar i princip helt och hållet reglering av lobbyverksamhet utan de enda riktlinjerna som finns är de normer som PRECIS tagit fram.
Catherine Stuart, ordförande, Interel European Affairs, framhöll att det är svårt att reglera lobbying men att det bör försöka göras under frivilliga former. Poängen med självreglering är att det blir ett sätt för seriösa lobbyister att visa att de jobbar på ett visst sätt och står för vissa principer.
Larry Meyers, ordförande, Meyers & Associates Washington, menade att hans huvudsakliga uppgift går ut på att få kunderna att förstå hur de politiska beslutsprocesserna fungerar. Eftersom tid ofta är en kritisk faktor för beslutsfattare behöver lobbyisterna lära sina kunder att vara korta och koncisa när de väl får möjlighet att träffas. Man bör för att vara trovärdig presentera både problemformulering och förslag på lösning, och motståndarsidans viktigaste argument.
Anna Carlstedt, förbundsordförande, IOGT-NTO, menade att möjligheten till lobbying i grunden handlar om yttrandefrihet och en ömsesidig relation som bygger på förtroende. Den lobbyist som förser beslutsfattare med dåligt material eller ljuger tappar sin trovärdighet och kommer då inte kunna fortsätta att arbeta.
Elisabeth Dahlin, generalsekreterare, Rädda Barnen, framhöll att man som intresseorganisation bör tänka på sin trovärdighet och därför vara noga med att inte överlåta allt för stora delar av lobbyarbetet till konsulter.
Hans Gennerud, styrelseordförande, Gullers Grupp, menade att anledningen till att lobbying ofta i Sverige uppfattas som något skumt är att vi inte har en lika stark tradition som vissa andra länder när det gäller att låta andras kunskap hjälpa en.
Olof Petersson, statsvetare, tyckte att det behövs starkare reglering av den svenska lobbyismen för att minska folks misstänksamhet till lobbying som koncept. De normer för lobbying som PRECIS har tagit fram är visserligen bra men de räcker inte. En tydligare varudeklaration av lobbyister, en slags ”Fair lobbying-label”, skulle kunna vara en lämplig lösning.
Det framgick tydligt att det rådde en samsyn bland deltagarna kring att lobbying bör regleras och att det bör ske på frivillig väg. Lobbyister erbjuder en service till beslutsfattare genom att kunna förse dem med information och fungera som ett slags institutionellt minne. Syftet bör hela tiden vara att skapa en win win-situation och öppenhet kring vem man är och vad man gör är en förutsättning för framgångsrikt lobbyarbete.
