Jimmie Åkesson: Partiinternt och tillbakablickande

Varje dag kommer vi att låta två av våra skribenter att kommentera talet, ur ett vänster- och ett högerperspektiv. Idag kommenterar liberalen [[Eva Cooper]] och socialdemokraten [[Anders Eriksson]] dagens tal av [[Jimmie Åkesson]].

Budskap

Eva Cooper: Jamen det är klart att Jimmie Åkesson talade om invandrarna. Det dröjde dock länge innan ordet ”invandrare” nämndes. I övrigt så är budskapet att Sverigedemokraterna varit duktiga under året, vi har gjort det här och det här och det, sa Åkesson som om han ville få ansvarsfrihet av en stämma. Han vände sig inte till allmänheten, till det svenska folk han säger sig värna, utan till partivännerna när han räknade upp vad sd gjort för järnvägen, köttet och OS-sändningarna för alla. Han tyckte att andra partier kunde lära sig av deras konservativa utgångspunkt, men om övriga riksdagspartier gjorde det vore det ju svårt för partiet att hävda sin önskade position som den tredje kraften i svensk politik. Platsen som den tredje kraften vill för övrigt också mp gärna ha, även om den naturligtvis ser annorlunda ut i den miljöpartistiska versionen.

Åkesson menade att det saknas visioner i politiken, men den stora delen av talet ägnades åt tillbakablickar. När det visionerades var det bland annat att hjälpa grannen det handlade om. Men, vad är det för politik det behövs för medmänsklighet? Ska vi lagstifta om att knacka på hos granntanten med jämna mellanrum?

Anders Eriksson: Det dröjde ungefär halva talet innan Jimmie Åkesson började prata om invandringspolitiken, men då hade han byggt upp för det väldigt effektivt. Han inledde med att göra en utblick i omvärlden och svepte över såväl eurokris som arabisk vår. Men han förhöll sig väldigt olika till dem. I Europa betonade han vikten av nationellt självbestämmande och motstånd mot framväxten av vad han kallade för “monsterstaten”. Men när han talade om Egypten var det annan ton i skällan. Här beskrevs egyptiernas självbestämmande som “den andra muslimska erövringen av Egypten”. Att det inte är frågan om en erövring, utan ett folk som tagit stapplande steg till att välja sin egen väg, var en detalj han valde att bortse från.

Efter utblicken blickade han inåt. Först över en ganska ideologisk betraktelse, där han betonade vikten av gemenskap, av nationen och familjen. Detta är ingen slump. Partiets ekonomiska seminarium tidigare under dagen kallade de för “en socialkonservativ ekonomisk politik”. Det är tydligt att partiet försöker skapa en bredare ideologisk bas och därmed kanske slå sig in bland vilsna moderata och kristdemokratiska väljare.

Men det var också ett retoriskt skickligt sätt att börja prata om invandringspolitik, som upptog resterande halva av talet. Att prata om vikten av värdegemenskapet och att anknyta till en kommunitär konservativ tradition, är ett sätt för JImmie Åkesson och sverigedemokraterna att definiera ut breda grupper av det svenska sakhället ur just den svenska värdegemenskapen. De är inte som oss, de kommer aldrig att bli det och de hör därför inte hemma här.

Sverigedemokraterna försöker bredda sig, men det går inte att komma runt att de i grunden, och nästintill uteslutande, är ett främlingsfientligt parti.

Leverans

EC: Först undrade jag var Åkesson var någonstans när jag tittade mot den plats partiledarna brukar stå under talen i Almedalen. Där var  tomt. Åkesson stod några meter längre in på scenen. Och det var också fler vakter än i vanliga fall.  Jag håller inte alls med Åkesson vare sig när det gäller invandringspolitik eller välfärdsdito- men att han ska ha en sådan hotbild mot sig är tragiskt. Annars var Åkesson stabil, och rätt tråkig, i sitt framförande. Han försökte sig på en poäng med att prata om ”etniska svenskar mitt i livet” men gjorde det med en sådan torrhet att inte ens hans kära partivänner uppfattade glimten.

AE: Jimmie Åkesson höl tal i Almedalen, under Almedalsveckan. En vecka där människor från olika partier, olika branscher och olika rörenser träffas. Men talet Jimmie Åkesson höll var riktat till sverigedemokratiska partiaktivister. Vid inte mindre än sju tillfällen kallade han publiken för “partivänner”, något jag tror väldigt många av de som tagit sig till dalen värjer sig emot å det grövsta. Och det fanns flera passager i talet där det var tydligt att han snarare talade till en ganska snäv internopinion än till tänkta nya sympatisörer och andra intresserade.

Inramning

EC: Innan SD-ledaren Jimmie Åkesson äntrade scenen spelades det menlös musik ”på band” om att vara på gång- som tagen från campingen på valfri ort i Sverige. En del, god som någon, av det fornstora folkhem Sverigedemokraterna talar sig varma om.

AE: Inramningen till Åkessons tal var ganska traditionell med ballonger, partibanderoller och mobiliserade partianhängare. Det mest iögonfallande med inramningen kring Åkessons tal var ingenting (sd) själva stod för utan, antar jag, en säkerhetsfråga. Normalt står en talare långt fram på scenen, något år hade socialdemokraterna till och med byggt en förlängning för att talaren skulle hamna ännu närmre publiken.

Så inte Jimmie Åkesson. Han stod långt långt in på scenen, inramad av fler vakter från Säpo än normalt. Detta är naturligtvis ingen slump. utan resultatet av att det finns en hotbild mot Åkesson som är långt större än någon av övriga partiledare. Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Vi kan tycka hur illa som helst om Åkessons åsikter, det är vår demokratiska rättighet. Men han och hans sympatier har rätt att föra fram dem, utan hot mot liv och hälsa.

WTF-faktor

EC: En riktigt WTF hade varit om Åkesson ägnat hela talet åt det femte jobbskatteavdraget till exempel. Men så blev det förstås inte. Är det chockartat att tala om Egypten som ERÖVRAT av muslimer? Ja, om någon annan än Jimmie Åkesson sa det. Nu blev det snarare precis vad jag väntade mig.

AE: Varje gång Jimmie Åkesson inte börjar prata om invandringspolitik så fort han kan är något av ett WTF-moment, men i övrigt var talet ganska förutsägbart.

Kommentera