Det finns goda skäl att vara kritisk till Almedalsveckan. Otydlig rollfördelning mellan media, PR och politik, dyra evenemang för skattepengar och miljöslöseri i form av ändlösa flygbladsutdelningar och giveaways. Listan kan göras lång. Men Almedalsveckan är också hundratals seriösa samtal och debatter – och en möjlighet att lära sig mer om viktiga samhällsfrågor. En bok som diskuterar veckans problem och möjligheter borde således vara närmast obligatorisk läsning för oss som åker till Gotland år efter annat – oberoende av i vilken roll vi reser dit.
Men för att diskutera Almedalsveckan måste man inse sina begränsningar. Det finns inte längre ”en vecka” – utan en mängd olika. Almedalsveckan är så stor att det pågår flera parallella veckor samtidigt. Reducerar man veckan till sin egen personliga föreställning och erfarenhet landar man lätt i felaktiga slutsatser.
Statsvetaren [[Maria Wendt]] skriver i inledningen till sin bok Politik som spektakel att man i Almedalen dricker rosévin före talen och rödvin efteråt. Med talen åsyftas partiledartalen i parken. Och visst brukar det drickas rosé i mängder varje år. Rödvin? Personligen måste jag erkänna att jag aldrig varit på något rödvinsmingel varken före eller efter talen. Är rödvinsmingel en utbredd Almedalstrend? Det kan det naturligtvis vara, även om just jag missat den – veckan är ju som sagt mycket stor.
Problemet med en bok som har ambitionen att förklara Almedalsveckan är att förenkling påverkar trovärdigheten negativt. ”Från sen eftermiddag är baren vid Donners plats, ett stenkast från stora scenen, den självklara mötespunkten”, skriver Maria Wendt. För fem år sedan skulle jag lätt skrivit under på det påståendet. I dag är min – högst personliga – uppfattning att allt färre väljer att hänga på Donners, åtminstone i kategorin ”reportrar, politiskt sakkunniga, en och annan minister samt lobbyister av alla sorter”, som Wendt skriver om.
Enligt Maria Wendt är ”huvudpoängen med evenemanget inte det som faktiskt sker i Visby denna vecka – utan vad som utspelas i medierna”. Det stämmer naturligtvis för partierna, eller åtminstone deras ledningar. Många partiers gräsrötter åker till Almedalen av helt andra skäl än att försöka få medialt genomslag. Och för merparten av de övriga organisationer och företag som är på plats skulle jag vilja påstå att huvudpoängen faktiskt är det som sker på plats i Visby. Man åker till Visby för att sprida information, knyta kontakter, debattera och diskutera. Vill man få medialt genomslag lägger man pengarna under annan del av året istället.
Enligt Maria Wendt kan Almedalsveckan analyseras som ett ”media event”, en händelse som finns till enbart, eller i huvudsak, för att medieras. ”Medieringen är själva poängen. Politikerveckan finns för att medieras”, skriver hon. Och ja, just politikerveckan gör ju det, men resten av Almedalsveckan? Allt det som inte är partiledartal och ekonomiska seminarier? Nej, resonemanget haltar.
Från PR-konsulter till pressavdelningar – det finns i princip inte en informationsansvarig i landet som tror att Almedalsnärvaro ger rimligt medialt genomslag per krona. Något år, för något företag eller någon organisation, kan det naturligtvis vara så. Har man en riktigt bra nyhet kan man försöka få medialt genomslag under Almedalsveckan – men jag har träffat ytterst få som åker dit av det skälet. Återigen – min bild kan vara felaktig, och Maria Wendts kan vara korrekt – men exakt däri ligger risken med att generalisera.
En intressant detalj i Politik som spektakel är resonemanget om Almedalsveckan och nationalism. Enligt Maria Wendt är det ”påfallande hur många Almedalstal som både inleds och avslutas genom hänvisningar till nationell gemenskap, nationella värden och nationell överhöghet”. Hon talar om starka nationalistiska uttryck. Vilka är då dessa uttryck? Ett exempel: [[Göran Persson]] inledde sitt tal 2006 med att tala om ”vårt Sverige, vårt ansvar för vårt land och vårt ansvar för framtiden”. Är det starkt nationalistiskt? Ytterligare ett exempel: [[Maud Olofsson]] säger att Almedalen är som en släkthögtid. Det är, enligt Wendt, en föreställning om nationen som en slags storfamilj. Nationen?
Viljan att inte bara uttrycka, utan även värna om svenskheten är en viktig del av talen, får vi lära oss. Fler exempel: Göran Persson och [[Fredrik Reinfeldt]] tycker att Sverige är vackert på sommaren. [[Peter Eriksson]] tycker att Sverige är fantastiskt och att Gotland är underbart på sommaren. Referenser till Olof Palme, Tage Danielsson, Per Anders Fogelström och Astrid Lindgren är ”knappast någon slump”. Nähä. När [[Göran Hägglund]] minns Pippi Långstrump-filmerna ”knyts den svenska sommarkvällen, den idylliska platsen, den nationella historien och traditionen också samman med barndom”.
”I Almedalstalen skapas alltså på detta sätt ett starkt nationellt vi” och ”det så påfallande starka nationella vi-skapandet som utmärker politikerveckan kan ses som ett exempel på hur nationalistiska tendenser har vuxit sig starkare de senaste decennierna”. Tänk på det, Göran Hägglund, nästa gång du får för dig att prata om Pippi Långstrump.
Jag välkomnar verkligen Maria Wendts ambition att skildra och granska Almedalsveckan. Koncentrationen och kombinationen av makt, media och pengar kräver tuff granskning. Men kombinationen av storslagna akademiska modeller och egen personlig erfarenhet ger inte riktigt det resultat man kunnat hoppas på.
