I torsdags röstades det republikanska budgetförslaget, kallat Ryan-planen efter den huvudsaklige upphovsmannen Paul Ryan (R-WI), igenom i representanthuset. Men budgeten kommer aldrig att bli till lag. [[Sven Wennerström]] beskriver varför inte heller republikanerna menar allvar med en amerikansk budgetsanering.
För två veckor sedan skrev jag om demokraternas ovilja och oförmåga att ta itu med de jättelika amerikanska underskotten. Republikanerna har utmålat sig som finansiellt ansvarstagande och kronjuvelen är det budgetförslag – Ryan-planen – som i förra veckan röstades igenom av den republikanska majoriteten i representanthuset.
Sannolikt blir det den enda budget som vinner någon omröstning i år. Vilket naturligtvis många republikaner gärna påpekar. Samtidigt är Ryan-planen mycket mer av ett kampanjdokument än en seriöst menad budget.
För det första faller Ryans plan på det grundläggande kriteriet för att vara ett bra lagförslag: den kommer aldrig att bli till en lag. Hela det amerikanska politiska systemet bygger på kompromissvilja och det saknas helt i planen.
För det andra är planen mycket försiktig i ambitionen att minska underskott och statsskuld. Ryan vill långsamt minska underskotten som en del av BNP för att till slut, år 2040, nå fram till en balanserad budget. Fram till dess kommer alltså statsskulden att öka enligt planen. Att prognosticera balansering av budgeten över 28 år är naturligtvis bara tramsigt.
För det tredje saknas konkreta förslag för intäktssidan av planen. Tanken sägs vara att förenkla skattesystemet, generellt sänka skatterna men samtidigt ta bort kryphål ur skattelagstiftningen. Kryphålen är intressanta, för vem vill inte göra sig av med sådana?
Amerikansk skattelagstiftning fungerar dock inte som den svenska. Mycket av det som kallas kryphål är egentligen sociala program (som barnavdraget) eller avdrag som folk ser som fullt rättvisa (exempelvis ränteavdrag). Ska Ryans ekvation gå ihop, måste de flesta av dessa populära avdrag försvinna. Det är svårt att nå en politisk majoritet för det.
Besparingarna i planen är inte lika vagt formulerade. Demokraterna kritiserar planen för att det är de äldre och de fattiga som kommer att få betala, genom förändringar i sjukvårdsprogram och sociala program. Både direkt, men också indirekt genom att kostnaderna för programmen inte följer den demografiska utvecklingen. Till det kommer enorma nedskärningar i myndigheternas budgetar. Dock inte bara av besparingsskäl, utan lika mycket av politisk vilja att skifta makt från Washington till delstaterna.
Det amerikanska underskottet är allvarligt, men än så länge hanterbart. Problemet är mer politiskt än ekonomiskt. Verktygen finns för att komma tillrätta med problemen, men varken republikaner eller demokrater är villiga att lägga de skarpa, tuffa beslut som krävs.
* * *
Sven Wennerström är PR-konsult bosatt i Washington DC. Specialintresse i amerikansk politik och har arbetat i flera amerikanska valkampanjer. Finns på Twitter som @svenwennerstrom.
