På internationella kvinnodagen fylls medier traditionsenligt med listor över kvinno- och mansrepresentation i diverse forum. Vi får lära oss hur många partisekreterare som är kvinnor (fyra av åtta), hur många ekonomiska talespersoner som är män (fem av åtta), hur många av riksdagspartiernas gruppledare som är kvinnor (tre) respektive män (fem). Och att det är två av nio partiledare/språkrör som är kvinnor är känt.
Men frågan är då om politikernas kön egentligen spelar någon roll för oss väljare? Påverkas politiken av representanternas kön? För ett år sedan släpptes min bok Myten om det andra könet (Timbro, 2011) där jag bland annat tar reda på om en kvinnlig politiker är en bättre representant för en kvinnlig väljare än en manlig dito. Där skrivs:
… när kvinnor och män får prioritera politiska frågor så ser rankningen olika ut. Det speglar olika erfarenheter och intressen, och i stort hur samhället ser ut. Att sex av de tio vanligaste yrkena för kvinnor återfinns inom den klassiska offentliga sektorn, som till exempel undersköterska, sjuksköterska, förskollärare och vårdbiträde, kan vara förklaringen till att de viktigaste frågorna för kvinnliga väljare utan konkurrens är skola, sjukvård och barn- och äldreomsorg. För männen är skatter och landets ekonomi avgörande. Jobbfrågan är den fråga som engagerar nästan lika många män som kvinnor.
Hur påverkar då detta politiken? Står manliga politiker för något annat än vad kvinnliga politiker gör? Det finns forskning som pekar åt det hållet. Bland annat skriver forskaren Lena Wängnerud att skillnaden i omsorg och ansvar för andra mellan könen påverkar politikerna. Slutsatsen blir att en kvinna helt enkelt bör vara en bättre representant för en annan kvinna än vad en man är.
Partikontext pekas ut som en viktig faktor när det kommer till kvinnorepresentation på nationell nivå. Den brittiska professorn Pippa Norris, verksam vid Harvard University, visar i studier att högerpartier tenderar att ha färre kvinnliga representanter än partier till vänster. Detta kopplas samman med partiernas ideologi. ”Precis som att högerpartier förespråkar en minimal regeringsroll i den fria marknadsekonomin, så vill de inte blanda sig i rekryteringsprocessen.”. Allt medan mer röd-gröna partier internationellt sett visat sig mer positiva till reformer som på olika sätt syftar till att förändra sammansättningen i parlamentet.
Är det här relevant för svenska förhållanden? Wängnerud har undersökt andelen kvinnor i de svenska partiernas riksdagsgrupper 1971-1998. Resultaten bekräftar den iakttagelse Pippa Norris gjort om högerpartier, Moderaterna är det parti som flest gånger (sex av tio) visat upp lägst andel kvinnliga ledamöter. Däremot stämmer resultaten mindre väl överens med påståendet att det framförallt skulle vara partier till vänster som har högst kvinnorepresentation: Centerpartiet är nämligen det parti som flest gånger haft den högsta nivån i riksdagen.
Det är tio år sedan Wängneruds undersökning presenterades, och det har skett vissa förändringar. I det senaste valet minskade antalet kvinnor i riksdagen, även om det inte var någon dramatisk minskning. Förklaringen är enkel: Sverigedemokraternas riksdagsgrupp består nästan uteslutande av män. Endast tre kvinnor finns med i deras riksdagsgrupp, vilket motsvarar 15 procent. Det är ändå en högre andel än vad Ny demokrati hade på sin tid i början av 1990-talet.
Över tid har det också skett stora förändringar inom framförallt Moderaterna. Under 1990-talet var mansdominansen tydlig i partiet, men i dag är riksdagsgruppen i praktiken helt jämställd. Detsamma gäller Socialdemokraterna, medan det ser lite annorlunda ut för småpartierna. Framförallt Centerpartiet har backat rejält, och numera är inte ens en tredjedel av riksdagsledamöterna kvinnor.
Det är inte det enda som förändrats på senare tid. Riksdagsledamöternas skillnader vad gäller prioriteringar, åsikter och intressen har minskat. Tidigare var det oerhört stora skillnader mellan könen: manliga politiker var mest intresserade av ekonomi och sysselsättning och rankade socialpolitik lågt, medan kvinnor var mer inriktade på äldrevård, barnomsorg och andra socialpolitiska frågor, utifrån den logik som jag tidigare beskrev. Kvinnors erfarenheter av större omsorgsansvar präglade även deras politiska prioriteringar. I dag är skillnaderna inte alls lika stora.
Glappet mellan kvinnors och mäns åsikter är tydligare bland väljarna än vad de är bland de folkvalda. En kvinna kan alltså inte förväntas vara ”bättre” för en kvinna, än vad en man är.
Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Tja, att argumentet att kvinnor ”ska” ha höga poster på grund av en annan kompetens och andra kunskaper än män kan avskrivas. Det är inte på grund av att kvinnor är av ett annat väsen som de är intressanta – det är för att det finns minst lika mycket kompetens att hämta bland individerna i gruppen kvinnor som bland individerna i gruppen män. Eftersom vi är just individer betyder det också att vi inte kan ersättas hur som helst.
Därför är ett 50 procentmål i alla församlingar både trubbigt och irrelevant för det mesta. Ja, det är fem manliga ekonomiska talespersoner av åtta möjliga. Det säger inte speciellt mycket om jämställdhet (mer än att det skulle vara helt otänkbart att tre så tunga poster innehavs av kvinnor i många länder) åt vare sig det ena eller det andra hållet.
* * *
[[Eva Cooper]] arbetar till vardags på Timbro med ansvar för välfärdsfrågor. Deltar regelbundet i samhällsdebatten om välfärd, utbildning och arbetsmarknad. Hon har ett förflutet som opinionsbildare inom både den nationella och internationella studentpolitiken, och har rankats som en av Sveriges hetaste åsiktsmaskiner (2012).
