Hösten 1998 vistades jag som forskare hos vänsterpartiets riksdagsgrupp. Efter några dagars avvaktande tvekan från partiets sida fick jag inte bara tillträde till gruppmöten utan också till alla korridorer, förtroenderåd, utskottskommittéer och lunchrum. Jag uppmanades även att komma till möten dit jag inte ens bett om tillträde: ”PS sammanträder i helgen, vill du inte komma?”, ”VU:s möten är ju viktiga, borde du inte sitta med där?”, ”Det är klart att du ska vara med på vår julfest!”.
Denna öppenhet är anmärkningsvärd, inte minst mot bakgrund av att partigruppen efter valframgången 1998 fördubblats och dessutom deltog i känsliga förhandlingar med den socialdemokratiska regeringen. Det var en exotisk antropologisk höst, inte så långt från 70-talet och dess studentkorridorer, och med alla de förväntade attributen på plats: politiska kampaffischer på dörrarna, textiltryck i lunchrummet och hammaren och skäran i julgranen.
Att följa vänsterpartiets kongress i Uppsala innebar på många sätt att mentalt kastas tillbaka till dessa månader i ett av riksdagens södra korridorsystem. Trots att vänsterpartisterna av de andra partierna beskrivits som i formell mening välanpassade, är det tydligt att det är gatans parlament snarare än Helgeandsholmen som utgör deras förebild vad gäller kollektivt beslutsfattande: mötesordförande som måste vädja till församlingen att respektera tidsgränser och ordningsbestämmelser, som medger votering trots att denna begärs efter att klubban fallit (om än med det sarkastiska tillägget: ”Javisst är det roligt att trycka på knappar!”) och som uttrycker sin oförställda förvåning när det märkliga inträffar att inte ett enda ombud begär votering – även om voteringsentusiasmen förvisso dämpades i takt med att mötesdagarna och omröstningarna växte i antal.
Talande är även kommentarer som: ”Det vore jättebra om ni kunde vara beredda att gå upp i talarstolen när vi ropar upp er – vi har ändå förvarnat tre gånger” och ett presidium som lugnar ledamöterna med att det inte gör någonting om de röstar fel vid valet av partiordförande – man får ändra sig. Uppsala Konsert och Kongress var under dessa januaridagar långt från kadaverdisciplinen i rikets första kammare – där en feltryckning eller missad sekund kan innebära att en hel regering faller.
Även pläderingarna för [[Jonas Sjöstedt]] väckte genklanger från hösten 1998. Trots att han då inte satt i riksdagen utan i Europaparlamentet var han i högsta grad andligen närvarande genom upprepade kommentarer som: ”Vi hör med Jonas”, ”Men vad tror Jonas?”, ”Jonas säger att…”, ”Jonas kan det där…”. Inte konstigt då att partiet förefaller lättat när nu Jonas till sist verkar ha kommit hem för att stanna.
Vad vi minns från #vkongress:
Formulering 1: ”Votering är begärd och skall verkställas”
Formulering 2: ”Jag finner bifall partistyrelsen”
Skylt: Obs! Bananförbud
Gammal regeringsattack: Politik är att dölja ([[Lars Ohly|Ohly]])
Ny regeringsattack: Vi vill ha en utrikesminister utan oljefläckar på kavajen (Sjöstedt)
Teknikpryl: [[Johan Lönnroth|Johan Lönnroths]] kassettbandsfreestyle
Upphandlingsfråga: När och var inhandlades den något tufsiga blomsterbukett Sjöstedt fick efter sitt linjetal?
Bortglömda dryckeskärl: Ohlys vattenglas
Civil olydnad: Partimedlemmen som vägrar resa sig upp under stående ovationer för Lars Ohly, med motiveringen: ”Vi har lämnat Kim Jong Il bakom oss”.
Finansieringsform: Partiskatt
Mötesform: Separatistisk
Signaturmelodi: Dialektisk svit
Ögonfärg: Blå.
