När jag arbetade med digitala frågor på det socialdemokratiska partihögkvarteret under valrörelsen så var det två frågor som ständigt återkom. Varianter av dessa två frågor ställdes av media såväl som av de otaliga statsvetenskapsstudenter som skrev uppsats om sociala medier i valrörelsen. Frågorna var: ”Varför lyssnar ni inte?” och ”Kommer sociala medier att avgöra valet?”. På den andra frågan svarade jag alltid att ”Nätet har ett marginellt inflytande, men ibland avgörs val på just marginalen” (ibland svarade jag bara: ”Nej”, och någon enstaka gång svarade jag ”Ja”). Alla svar är förstås korrekta. Nej, ”sociala medier” avgjorde inte valet. Ja, om något parti hade varit helt katastrofalt dåliga med sin nätnärvaro så hade de nog straffats av väljarna.
Men den första frågan är mer intressant. Den sprang ur en kritik om att de politiska partierna använde sociala medier för monolog och som megafon snarare än för dialog. Jag svarade alltid, lite irriterat: ”Vi är i mitten av en kampanj, nu arbetar partierna med att föra ut politiken – inte att formulera den”. När partierna går in i valrörelse ska nödvändiga beslut redan vara fattade, i demokratisk ordning. Alla ska veta vad som gäller, vilka alternativ som står till buds. Att bjuda in till samtal om politik är förstås bra. Men att på allvar låta tillfälliga opinioner – på nätet såväl som utanför – påverka partiernas position i viktiga frågor hade varit fel, rent av odemokratiskt. Därför svarade jag just så, att förväntningar på att kunna påverka politiken under valrörelsen inte bara var orealistiska utan dessutom direkt odemokratiska. Jag fortsatte ofta med att säga att den verkliga utmaningen kommer 2011, 2012 och 2013. Alltså när politiken inför valet 2014 formuleras, när program antas, ledare väljs, medlemmar värvas, politik utvecklas och formuleras. För i kampanjen, när politiken ska säljas, kommer nätet även nästa gång vara en kanal för att försöka övertyga. Möjligen ”övertyga genom samtal” eller ”övertyga i dialog”. Men inte heller nästa val kommer politisk inriktning att stakas ut när en partirepresentant knackat på en dörr i en Stockholmsförort eller partiets kurs ändras av en konversation, digital eller analog, några dagar innan valet.
Läget för partiväsendena är dystert. Medlemmar lämnar (för annat, för evigt, dör av). De politiska organisationerna fortsätter som förr, tafatt famlande i den ständigt föränderliga samtiden. Snart finns inte nog med medlemmar för att besätta förtroendeposterna. När Makthavare.se i våras hade diskussion på temat höll dock inte alla partirepresentater med, och med lite finurlig kreativ statistik kunde rent av någon eller några visa att medlemssiffrorna pekade uppåt. Men bortom trollande med siffror kvarstår faktum: partierna tappar medlemmar, och utvecklingen verkar dessutom gå snabbt. Någon tillförlitlig demografisk data hittar jag inte, men det är nog så att snittåldern börjar bli ganska hög bland partigängarna som hänger kvar.
Nu har 2011 nått sitt slut. Året har varit turbulent för flera av partierna och det kommer nog att fortsätta skaka betänkligt under nästa år.
Men med knappt tre år kvar är det dags att börja ställa just den frågan som jag undvek att besvara under valrörelsen: ”Varför tillåter ni inte verklig påverkan av politiken?”. Så, hur använder ni ny teknik för att bjuda in, samtala, samarbeta, distribuera, konversera? För att sänka trösklar och inbjuda till engagemang? För att bryta stela och ålderstigna hierarkier? För att skriva partiprogram, arrangera kongresser, välja partiledare eller språkrör? För öppna provval, för omröstningar, synpunkter, utbildning? För att fördjupa interndemokratin, på riktigt.
Det är hög tid att byta ut partikurser mot nätforum, programkommissioner mot crowdsourcing, hemlighetsmakeri mot transparens, kongresser mot nätmöten, dörrknackning mot onlinechattar, tankesmedjor mot bloggnätverk, kafferep mot javakodare, föreningslokaler mot dropboxar, valstugor mot webbtjänster, presskonferenser mot bambusersändningar, telefonväkteri mot facebooknärvaro, tv-reklam mot webbtjänster, valaffischering mot googleannonser och för allt i världen – se till att skaffa en nätpolitik som inte bara framstår som ett dåligt skämt. Det är faktiskt snart 2012, och kanske avgörs nästa val på marginalen.
[[Hampus Brynolf]]
Senior rådgivare på Intellecta Corporate och redaktör på Makthavare.se
