Hade hon inte varit en före detta riksdagsledamot hade man kanske avfärdat [[Anne-Marie Pålsson]] som spritt språngande rättshaverist. Det hon beskriver, i sin bok Knapptryckarkompaniet, är så magstarkt och absurt att det knappt går att ta på allvar. Men Pålsson är just före detta riksdagsledamot, och hon är långt från den enda som beskrivit de möten och händelser hennes berättelse bygger på.
Flera berättelser är kända sedan tidigare. [[Fredrik Reinfeldt|Fredrik Reinfeldts]] skoningslösa nedsablande av samtliga kritiker i FRA-frågan och inte minst gruppmobbningen av [[Karl Sigfrid]] – tills denne slutligen bröt ihop och lät kvitta ut sig – detta är inte påhittat. Det är på riktigt, och det handlar om vad som enligt höstens mätningar är Sveriges största riksdagsparti.
Anne-Marie Pålsson är noga med att konstatera att hon inte tror att moderaterna är unika, men att hon inte gärna kan skriva om partier hon inte har egen erfarenhet av. Hon betonar också att hon inte tror att det handlar om enskilda personer, utan om en struktur där en viss sorts beteende premieras. Hennes beskrivning av hur lydnad belönas – med uppdrag och utnämningar – medan ifrågasättande bestraffas med utanförskap – är skrämmande, men tyvärr inte särskilt förvånande. Framgångsrik politik kräver förutsägbarhet. Uppstudsiga riksdagsledamöter är icke önskvärda. Så blir Knapptryckarkompaniet kanske framförallt en illustration av det problematiska svenska valsystemet.
Boken redogör för hur riksdagsarbetet fungerar, och var det brister. I kapitlet En konstitution för framtiden resonerar Pålsson om hur man genom grundlagsreformer kan stärka riksdagens ställning och självständighet, och skapa en tydligare maktfördelning. Hon argumenterar också för att man borde betala ut partistödet till de lokala partiorganisationerna, istället för på central nivå. På så sätt kunde också de politiska tjänstmännen knytas till de olika valkretsarna, vilket skulle ge en förändrad lojalitet – till det lokala istället för till ”partieliten i Stockholm”. I detta avsnitt ställer Pålsson också krav på öppen redovisning av partibidragen, samt på att listorna bör fastställas av partimedlemmar, istället för av valberedningar och nomineringskommittéer.
Jag har själv en mångårig bakgrund i ett politiskt ungdomsförbund. Det har gett mig oerhört mycket – vänner för livet, en vänskap som med tiden blev förhållande och äktenskap, insikt i den politiska processen och kunskap i ett stort antal sakfrågor. Den kommunala skolans samhällskunskap kunde överhuvudtaget inte tävla med det jag lärde under en kurshelg i ungdomsförbundet. Det var en förmån och en upplevelse jag är både glad och tacksam för. Samtidigt – handen på hjärtat – kan berättelser som Anne-Marie Pålssons få mig att tveka: skulle jag rekommendera ungdomar i min närhet att söka sig till ett politiskt ungdomsförbund? Är politiken, så som den beskrivs i Knapptryckarkompaniet, något vi önskar dem vi värnar om?
De ledande politiker som rycker på axlarna åt Anne-Marie Pålsson, något de bland annat fått möjlighet att göra därför att [[Håkan Juholt]] prenumererar på medieutrymmet med sina allehanda märkliga utspel, borde fundera på den saken. Politiken, också den allra närmst makten, måste vara en arena för dialog och samtal. Om den reduceras till vuxenversionen av ”Herre på täppan” kommer den på sikt inte kunna rekrytera andra än de som framförallt önskar stå överst på högen.
* * *
På onsdag den 14 december talar Anne-Marie Pålsson om sin bok, riksdagen och de folkvaldas roll i vårt demokratiska system. Detta sker på säsongsavslutningen för Makthavaröl, under [[Cecilia Garme|Cecilia Garmes]] överinseende, och med [[Jenny Madestam]] och [[Peter Santesson]] som paneldeltagare. Varmt välkommen att delta!
