Den nyvalda partiordföranden för centerpartiet, [[Annie Lööf]], riktade i sitt linjetal kritik åt både visionslösa moderater som leker föräldrar och bakåtsträvande socialdemokrater, och fick stort stöd bland den fnissande och applåderande publiken.
- Och så finns det vi. Som uträttar saker, och är stolta över det.
Men i övrigt handlade det mindre om politiska motståndare och mer om visioner, visioner där människors egna styrka får utrymme att växa. Lööf ser framför sig tre områden där centerpartiets röst måste bli starkare; det är Jante som ska ersättas med Kunna själv, det är utanförskapet som ska ersättas med solidarisk grundtrygghet och det är företagsamhet och teknik som ska användas för att skapa en hållbar och långsiktig ekonomi.
- ”Jag kan själv”, det är ord jag verkligen älskar. Det är bland de första ord ett barn lär sig. Men ju äldre vi blir desto mer sällan sägs dessa ord.
Frågan är hur man politiskt ändrar en attityd, en förhärskande attityd som Jantelagen? Dessutom börjar det diskuteras om Jantelagen överhuvudtaget har någon betydelse längre. 90-talisterna och de sena 80-talisterna sägs vara fyllda med självkänsla och ”jag kan själv”-attityd. Och att de kan, de kan skriva böcker, designa kläder, vända plattor, göra tidningar och tv-program om vart annat. Säg Blondinbella, och Jantelagen känns rätt irrelevant, eller hur? Och [[Isabella Löwengrip]] har ju övervunnit eventuella Jantelagar helt utan politik för det. Men dessa bloggande multitalanger är fortfarande inte normen. En frihetlig kunna-själv-linje och tasigförsamhet där alla ska kunna förverkliga sina livsprojekt oavsett vad det må vara. För tro inte att en anti-Jante-linje per automatik betyder att Stureplanscentern tagit över för gott. Det här är snarare en geniun ur-centerpartistisk attityd för människor som vill göra rätt för sig och med stor egenmakt.
Och här vässas skärpan i Lööfs röst. Människan framför systemen är utan tvekan en hjärtefråga för partiledaren. Och det handlar också om att hela Sverige ska leva – med lika villkor för stad och land. Hennes irritation blir om möjligt ännu större när hon tar upp de politiska teoretiker som hävdar att det finns ödesbestämda utvecklingar som människor inte rör på, och ger exempel från Åre.
- Om Åreborna hade accepterat detta som ett faktum – tror ni att vi hade suttit i denna kongressal i dag? Bredvid en av Sveriges största järnvägsstationer? I en by med 1000 bofasta invånare och 450 000 turister.
Det är summan av människors drömmar och strävanden som tagit Åre från bondbyn till turistmetropolen, slå Lööf fast. Hon vill göra upp med bilden av en landsbygd som inte kan, och skapa en möjlighetspolitik för hela Sverige.
Men alla människor kanske inte alltid är lika starka? Nej, och det är det som Lööf också tar upp i delen om den solidariska grundtryggheten, där hon vill få oss att våga se Sverige som det verkligen ser ut, med otillräckliga skyddsnät för dem som behöver det allra bäst. Hon försvarar arbetslinjen, och säger att hon stolt står bakom den.
- Den innersta kärnan i arbetslinjen är just tryggheten.
En poäng att tänka på i en arbetsmarknadsdebatt som ofta tycks utgå från att arbetslöshet är ett permanent tillstånd, där bidragsnivåerna tycks vara viktigare en möjligheten att få ett arbete. Som i en entimmes radiodebatt häromsistens, där ungdomsarbetslösheten var i fokus. En timmes diskussion, och aldrig lyfte någon frågan om företag. I stället var det högre skatter som var lösningen. I den typen av debatter kan det verkligen vara uppfriskande att påminnas om till exempel Anna och Niklas från Lööfs tal. Personer som varit uträknade av systemen, men som lyckas resa sig. Som fått stöd av människor som tror på deras förmåga.
Konkreta löften då? De var lätträknade i talet. Möjligtvis kan det tydliga deklarerandet om att centerpartiet inte är intresserat av ett EMU-medlemskap räknas som ett sådant, eller att det inte är aktuellt att ändra energiöverenskommelsen.
I övrigt var det ett visionärt tal där Annie Lööf bjöd in sina centervänner till att följa med på framtidståget. Centerpartiet uppfattas av det svenska folket som det mest otydliga partiet. Att ta över ett suddigt parti kräver ett värderingstal där man också försöker samla massorna. Centerpartiet har försökt att vara alliansens gröna röst – Lööf vill att de ska vara hela Sveriges gröna röst. Om partiet ska nå dit behövs det krafttag. En sak är klar: Annie Lööf kan inte ta partiet på den resan på egen hand. Stämningen på stämman i Åre signalerar att partivännerna är med henne. Men hur blir det utanför den skyddande och peppande värld som en stämma utgör?
