Efter en vecka i maktens gränder har jag börjat fundera lite på varför det inte är fler unga i Almedalen. Det är inget som en krönika inte kan bota tänkte jag och fattade tangentbordet…
Det började med att jag fick visa legitimation för att komma in på vinäger. [[Anna Loverus|Anna Helena Augusta Loverus]], 1988-12-03 står det på mitt körkort och vakten hälsade mig välkommen.
Då hade jag varken ett presskort runt halsen eller rosévin i sikte. Jag var istället på jakt efter resten av min Makthavare.se-redaktion, något som inte är helt enkelt om man bestämmer sig för att resa till Visby och glömma telefonen hemma.
På måndagskvällen var vi ett stort gäng ur redaktionen som hängde på Donners Brunn. Som alltid är klaustrofobirisken mycket stor på den minimala terrassen och jag lyckades ta mig längst in i hörnet för att andas ett par sekunder.
Killen i baren frågar om jag kunde leverera en drink till ”mannen i hästsvans” och pekade på en herre bakom mig. ”Kul grej!” tänkte jag och skickade glatt ett glas med okänt innehåll. När alla var nöjda kommer min kollega [[Emmy Rasper]] fram till mig och viskar lite snyggt ”varför säger han mannen i hästsvans, kunde han inte bara säga [[Patrik Sjöberg]]?”.
Jag tittar oförstående på Emmy och vrider på huvudet. Levererade jag alltså precis en drink till Patrik Sjöberg? DEN Patrik Sjöberg? Jag tittade en extra gång och insåg att det var just precis det jag gjort.
Till mitt försvar vill jag dock säga att jag inte var född när den legendariske höjdhopparen slog sitt världsrekord under DN-galan 1987 och att han för mig endast varit med i lekprogram och tv-soffor. Argumentet bet dock inte på mina kollegor som tyckte att situationen var hysteriskt rolig och [[Sofia Mirjamsdotter]] fick till och med för sig att berätta det för hela världen i en notis på Makthavare.se.
Sedan dess har det fortsatt. [[Anders Borg]] skulle vinna publiken under sitt ekonomipolitiska seminarium och utbrast ”…och ni kommer ju alla ihåg hur det var på 80-talet…”. Jag kunde inte låta bli att känna le lite inombords. Nej Anders Borg, jag kommer inte ihåg hur det var på 80-talet och om du ska beskriva dagens politik med gårdagens kommer nog de unga väljarna försvinna ganska kvickt.
Jag vet inte hur många gånger under veckan jag har fått höra att jag är ung. Aldrig tidigare har min ålder varit så underhållande. Det är kärleksfull åldersmobbing eller halvtaskigt förtäckt beröm.
Varför är det så unikt att vara 22 år i Almedalen? Det kryllar väl av unga i Visby den här veckan? Det är ungdomsförbund, unga företagare, unga volontärer, cafépersonal och diverse unga lösdrivare.
Men så tittar jag lite närmare… Vrider på huvudet under politiska seminarier, under mingel, analyserar sällskapen på lunchserveringarna. De unga är här, men de är inte med på riktigt. För vi är faktiskt inte många under 25 år som är aktivt deltagande under veckan. Det är få som tycker och tänker, påverkar, debatterar och bevakar.
Rent spontant kommer jag på [[Ebba Busch]], kristdemokratiskt kommunalråd i Uppsala, [[Anton Johansson]] på Twingly och [[Isabella Löwengrip]], mer känd som Blondinbella. Men var är alla andra?
Det blir inte bättre av att vi under politikerveckan pratar mycket om ”de unga”. De unga som behöver bättre förutsättningar att på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. De unga som skulle kunna tänka sig att sälja sin rösträtt för 50 kronor, eller som väljer att stå utanför fackföreningar och partiorganisationer.
Men inte ens när ”de unga” har diskuterats har ”de unga” varit där. Vår framtid har målats upp med svarta rubriker och dystra utsikter utlovas. Men istället för att bjuda in en humaniststudent har vi pratat om dem. Vi låter en talesperson föra fram de åsikter som de troligtvis har och medelåldern i paneldebatten stiger drastiskt.
Varför är det så? Kan vi ändra på det till nästa år?
Jag tror att om vi aktivt uppmuntrar unga att delta kommer samtalen också att bli mycket bättre. Om vi visar att även den som är 22 år kommer bli tagen på allvar så kommer hon också uttrycka sina åsikter betydligt oftare.
Demokrati för mig är inte att en liten homogen grupp av människor spekulerar i hur andra samhällsgrupper troligtvis har det och sedan styr vårt land utifrån sina uppfattningar.
Personligen blir jag tagen på allvar. Ingen har ifrågasatt något annat än min ålder. Min kompetens, mina idéer och min person nedvärderas inte.
Nej, med tanke på hur mycket positiva kommentarer och uppmuntran jag har fått under veckan kan jag inte förstå varför inte andra 22åringar åker till Visby och injicerar sig med självförtroende och framtidsdrömmar – en drog som är svår att få tag i någon annanstans.
Det är underbart att vara ung i Almedalen!
