Hundratals organisationer och många tusen medverkande har bidragit till att göra även årets Almedalsvecka till en idéernas folkfest. På fastlandet sitter Bengt Göransson och ondgör sig över att den folkbildning som bedrivs här inte är lika fin som på Palmes tid. Här på ön berättar alla om sina succéevenemang. Sanningen ligger som vi nog alla vet någonstans mittemellan.
Om vi ser det hela från den ljusa sidan så är Almedalsveckan en fantastisk katalysator i svenskt samhällsliv. I organisationer och företag tänks det i månader över de förslag och idéer som ska presenteras under denna sommarvecka. Det är ett unikt och otroligt värdefullt idéarbete som utförs. Under åtta dagar presenteras lösningar på problem vi brottats med länge. Av alla dessa idéer skulle många verkligen bidra till att göra Sverige till ett bättre land.
Men om vi trots att det är mot reglerna på ön vågar oss på att problematisera så är det ändå lätt att se att de idéer som presenteras sällan blir verklighet. Få, för att inte säga inga, av riksdagspartierna fyller på sina klena idéportföljer genom att dammsuga Almedalsveckan. Jämförpriset för varje almedalspresenterad idé som faktiskt blir verklighet är högt. Oerhört högt.
Men trots detta har Almedalsveckan ändå en så oerhörd dragkraft. Det är här man vill presentera sina idéer trots den minimala chansen att få dem belysta eller upplockade. Vad beror det på?
Ett skäl är förstås den gruppsykologiska effekten av en massa människor av samma skrot och korn som alla hela tiden peppar varandra – det är kul att träffa kompisar. Ett annat skäl är vädret. Ett tredje, och allt tydligare skäl, till att försöka profilera sig här är – och det påminner om det första – att alla andra gör det. Låt mig utveckla det senare.
I vår fastlandsvardag har vi våra egna roller att spela. Läkare botar sjukdomar, byråkrater sköter blanketterna, journalister granskar, politiker beslutar och PR-konsulter är olja i maskineriet. Men i Almedalen är vi alla du å bror å AKTÖRER.
En AKTÖR i Almedalsveckan är någon som har en egen agenda och försöker påverka andra att följa den. Och i vanliga fall så finns det ganska liten plats för aktörerna. De trängs undan av det vanliga livets trivialiteter och av det faktum att de måste sköta sina respektive uppdrag. Men inte innanför Visbys ringmurar. Här publicerar Aftonbladet en nyhet om en före detta miinister för att kunna hålla seminarier om sig själva och sin publiceringsetik, här bjuder PR-byråerna över varandra med dryck och tilltugg, här är läkare politiker och politiker sällsynta och lite blyga fåglar.
De idéer som slitsamt jobbats fram under vinter och vårmånader blir kvar i Visbys papperskorgar som slängda och borttappade rapporter och flygblad. Alla har pratat högljutt och vältaligt för det som skulle göra Sverige bättre. Men lyssnade någon? Vilken idé tog du med dig hem? Din egen, eller någon annans?
