Min sextonde Almedalsvecka är på väg att ta slut. Det är tre tal kvar, två dagar. I tio år har vi diskuterat om veckan verkligen kan bli större. Det var när det var över sextio seminarier, när det var över hundra och när vi kom över tusen.
Nu är det nästan 1500 och det är helt klart så att veckan kan växa. Innovativa semiarielokaler är lösningen redan nu för många. Resumé bussade folk till Villa Muramaris – och på så sätt skapade en ny lokal i Almedalen. Gotlänningarna blir både bättre på att ta betalt och på att låta oss fastlänningar nyttja trädgårdar, balkonger och stenlagda gångar till mötesplatser. Det är mingel bakom varje rosenklädd port och ibland är de så tätt att de stör varandra.
Det var i samband med euroomröstningen 2003 som Almedalsveckan blev stor. Det var då Svenskt Näringsliv bjöd på lunch varje dag. Det var då som det gick från några seminarier till tusentals mötesplatser. Och just då, mitt i tillväxtens öga var seminarierna jättetråkiga. Få vågade ha personer som var emot i panelen, utan man ordnade samtal där alla tyckte lika. Urbota jättetråkigt med andra ord. Men nu har vi tagit nästa steg. Det är dynamik i panelerna, det är bredd bland seminarier. Det finns mingel för alla sorter. Det finns alkohol i mängder, men vattenhål även för den nyktre. Det finns något för alla.
Jag mötte någon som var så besviken för hon hade bara hittat fem seminarier om folkhälsa. Men ärligt, fem intressanta grejer om något så relativt smalt som folkhälsa? Det är ju fantastiskt!
Som Almedalsmupp kan jag bara konstatera att veckan blir bara bättre. Och större. Det finns förstås nackdelar. [[Maud Olofsson]] var en av få partiledare som tog en offentlig öl på Donners. Det var bättre förr. Då, när vi festade på Friheten och alla partiledare var där på sina dagar. Då det aldrig var trångt och seminarierna var få. Men i stort har det bara blivit bättre. Jag tror bestämt att det blir en sjuttonde vecka. Almedalen 2012. Jag längtar redan.
*
Bilden är från redaktionsmöte 2010 i ”min” trädgård här i Visby.
