Centerpartiledaren [[Maud Olofsson]], 55, avgår i höst.
- Det är en ny generation som träder fram nu, som har ännu mer energi. Man har en stafettpinne som man springer med hela tiden. Jag växlar över i precis rätt tillfälle, sa hon vid en pressträff i dag.
I flera månader har Maud Olofssons avgång – när?! – varit en het fråga i politiska kretsar.
I valet i september backade centerpartiet och Maud Olofsson miste posten som vice statsminister. Då ökade också den interna kritiken mot Maud Olofssons vägval (höger), och latent missnöje med centerns nya kärnkraftslinje kom till ytan.
Avgången låg i korten även på andra sätt. I mars var det 10 år sedan Maud Olofsson blev centerledare, och 10 år har i Sverige blivit ett heligt tal för politiker. Så länge satt partiledarna [[Ingvar Carlsson]] (s) och [[Göran Persson]] (s), [[Lars Leijonborg]] (fp) – och ungefär lika länge [[Carl Bildt]].
Maud Olofsson förklarade vid pressträffen att det nu är rätt läge att lämna.
- Det svåraste är att bestämma när man ska sluta, sa hon och framhöll att en ny generation har klivit fram. Hon hoppas nu på en öppen process med flera kandidater, men ville inte ange någon favorit. Inte heller om centerpartiet bör välja en ny kvinnlig ordförande.
De hetaste kandidaterna till efterträdare är dock två kvinnor, riksdagsledamoten [[Annie Johansson]] och IT-ministern [[Anna-Karin Hatt]].
Maud Olofsson är öppen för att sitta kvar som näringsminister men betonade att den nya partiledaren är ansvarig för centerns bemanning i regeringen.
Vid pressträffen räknade hon upp centerpartiets framgångar under hennes partiledartid: infrastrukturfrågor, minskat regelkrångel och ökad trygghet för företagare, ”en ny strategi” i kärnkraftsfrågan, liberaliserad jämställdhetsdebatt och först och sist bildandet av den borgerliga alliansen.
Valet 2010 beskrev hon trots det egna väljartappet som en framgång.
- Vi blev omvalda. Även om vi hade ett dåligt resultat så behöll vi regeringsmakten.
Men att valresultatet var avgörande för beslutet att avgå var uppenbart.
- Jag insåg efter valet att mitt eget parti behövde en förnyelseprocess. Jag har tänkt på det här länge men inte kunnat berätta det. Jag är glad att jag har tagit beslutet själv. Glad att jag får mer tid att plocka svamp, sa Maud Olofsson.
Samt förnekade att hon nu blir en lame duck. Och konstigt hade det väl varit annars för den som gjort sig känd för begreppet ”ivriga bävrar”.
Maud Olofsson kommer gå till historien som en av hjärnorna bakom den borgerliga alliansen. Den goda personkemin mellan [[Fredrik Reinfeldt]] och Maud Olofsson var en av viktigaste förutsättningarna för samarbetet. Maud Olofsson var värdinna för alliansens lansering som skedde i hennes hem i Högfors norr om Umeå i augusti 2004.
2001 hade Maud Olofsson tagit över ett parti i kris. Efter [[Olof Johansson|Olof Johanssons]] budgetsamarbete med socialdemokraterna på 90-talet och det svåra valnederlaget 1998 var centerns profil otydlig. Den kortvarige partiledaren [[Lennart Daléus]] hade inte lyckats skingra förvirringen. Maud Olofsson lanserade sig själv som företagarnas vän och centerpartiet som ett tydligt borgerligt parti.
I Maud Olofssons första val som partiledare 2002 ökade centerpartiet, vilket stärkte legitimiteten för Olofssons ledarskap. Året därpå, 2003, hamnade Olofsson på den segrande sidan då centern var det enda borgerliga partiet som tog ställning mot EMU i folkomröstningen. I valet 2006 blev centern tredje största parti och Maud Olofsson vice statsminister.
Som näringsminister fick Maud Olofsson fick den portfölj hon allra helst ville ha. Ett drömjobb i 2006 års högkonjunkturläge. Med finanskrisen kom problemen, när krisande industrier med SAAB i spetsen ville ha regeringens hjälp. Här undvek Olofsson att göra centerns kritiserade 70-talsmisstag och miljardsubventionera döende storföretag. Ironiskt nog blev storföretagen Maud Olofssons akilleshäl i alla fall, med turerna kring Vattenfall.
Frågan är vilket eftermäle hon får som rekryterare. Varken infrastrukturminister [[Åsa Torstensson]] eller jordbruks- och landsbygdsminister [[Eskil Erlandsson]] klev fram som starka statsråd. Det har inte heller miljöminister [[Andreas Carlgren]] gjort trots en central post.
Maud Olofsson lyckades aldrig leda centern till 70-talets rekordnivåer. Men hon slapp att som [[Torbjörn Fälldin]] tvingas avgå i förnedring och bitterhet. En ordnad reträtt kantad av någotsånär uppriktiga hyllningskörer är få partiledare förunnat.
