De många små irritationsmomenten borde göra det lätt att ogilla [[Thomas Bodström|Thomas Bodströms]] bok Inifrån: Makten, myglet, politiken. Slarvfelen är så många att det nästan blir löjligt. I en jämförelse mellan fotbollslaget AIK och Socialdemokraterna hävdas det att S vann sitt första riksdagsval 1932. Statsministern Carl Gustaf Ekman, ofta kallad CG, får heta Clas G Ekman. Riksdagsledamoten [[Monica Green]] får efternamnet förkortat till Gren, tidskriften Liberal Debatt får nöja sig med ”Liberal”.
Att stora svenska förlag inte lägger pengar på vettiga redaktörer för politiska memoarer är ingen nyhet. [[Mona Sahlin|Mona Sahlins]] senaste bok, som släpptes förra sommaren, var precis lika dåligt korrekturläst. Problemet är uppenbart: efter ett stort antal sakfel börjar läsaren ställa sig frågan vilka detaljer som egentligen stämmer, och med det faller förtroendet för berättaren generellt.
Ett annat irritationsmoment är det faktum att boken bitvis känns mer som en samling krönikor. Särskilt djuplodande blir det sällan. Och, det bör betonas, några memoarer är det inte. Istället för kronologisk skildring av åren i politiken erbjuder Inifrån ett antal kapitel på olika teman. Bland politiska memoarförfattare i övrigt skrev exempelvis Margaret Thatcher på det sättet. I hennes fall blev det svårläst och snårigt, eftersom Åren på Downing Street är så oerhört detaljerad. Några sådana problem har Thomas Bodström verkligen inte. Det här är lättsmält och lättläst, liksom hans deckare.
Bland övriga minusposter bör dessutom nämnas det faktum att Thomas Bodström, så fort han skriver om dagsaktuell politik eller om sakfrågor som på något sätt har att göra med förra årets valrörelse, låter som ett socialdemokratiskt flygblad modell sämre. Och för dem som hade hoppats på skvaller av mer privat karaktär är det lika bra att skippa den här boken. Personlig men inte privat, skriver Bodström på ett ställe att man som politiker bör vara i relationen till medierna. Han skulle aldrig, konstaterar han, låta media fotografera i hans hem. Däremot presenteras en hel del pseudopersonliga anekdoter av typen ”min tid i AIK” och ”när jag var liten råkade jag kasta en sten och döda en ko”. Det är lustiga små berättelser, men de säger verkligen inte särskilt mycket om Thomas Bodströms person. Förutom då möjligtvis att han som barn inte blev särskilt traumatiserad av att ha dödat en ko, vilket väl mer känslosamma barn skulle ha blivit.
Så – det finns flera goda skäl att ogilla Inifrån. Ändå vill det sig inte riktigt. Boken ger en del intressanta inblickar i politiken, och Bodström sticker ut hakan både vad gäller partiet och politiken. Antalet riksdagsledamöter bör halveras, det finns goda skäl till varför den socialdemokratiska riksdagsgruppen kallas transportkompani och det bör införas en begränsning på två mandatperioder för riksdagsledamöter.
Bodström kallar riksdagen Sveriges mest omoderna arbetsplats, och listar ett antal förslag för att förbättra den. Utöver det ovan nämnda kravet på halvering av antalet ledamöter och tidsbegränsning av uppdraget vill han korta ledigheterna och lägga debatterna före utskottsförhandlingarna. Det är rätt vettiga idéer. Dessutom sätter han fingret på de urvattnade och ofta helt meningslösa interpellationsdebatterna, och slentrianjournalistiken kring hur många motioner olika ledamöter har skrivit. Det ska bli lättare att vara föräldraledig, men svårare att få ut avgångsvederlag, menar han vidare.
Den här listan, som återfinns på sidan 43 för dig som inte vill läsa hela boken, bör tas på allvar också av människor som fortfarande befinner sig i politiken. En tidigare minister och riksdagsledamot som riktar så allvarlig kritik mot hur riksdagen och rollen som riksdagsledamot fungerar förtjänar att lyssnas på. Det är möjligt att Thomas Bodström har uppåt väggarna fel, men då borde riksdagsledamöter som tycker det faktiskt ta debatten.
Tio sidor senare (sid 53) föreslår Bodström folkomröstning om monarkin vart tionde år. Det är en pigg och ganska rolig tanke, även om det förefaller djupt osannolikt att den någonsin skulle förverkligas. Därutöver föreslår han en ökad öppenhet kring finansieringen av det svenska kungahuset – där kungafamiljen dels får en lön att göra vad man vill med, och dels apanage som ska redovisas på samma sätt som finansiering av annan offentlig verksamhet.
Kapitlet om vänskapskorruption, som börjar på sidan 120, är också ytterst läsvärt. Bodström visar där på hur skillnaden mellan korruption och att utnyttja sitt nätverk på ett helt korrekt sätt är en fråga om små nyanser, och att det kan vara svårt att se skillnaden. Han exemplifierar med hur han själv ringde [[Marcus Wallenberg]] på mobilen för att få SKF, som skulle betala flygresor för ett zambiskt fotbollslag till Gothia Cup, att låta fotbollslaget stanna i Sverige en vecka extra. Det skulle inte medföra någon extra kostnad för SKF, men bolagets kontaktpersoner hade ändå visat sig skeptiska. Bodström ville att laget skulle delta i Fårö fotbollsskola, som han var med och ordnade, och ringde därför SKF:s huvudägare. Han konstaterar i boken att det var en ”något ovanlig åtgärd”, och att den kanske undermedvetet hade ett samband med att han tidigare träffat Marcus Wallenberg i en diskussion om det svenska systemet med A- och B-aktier, som han själv slagits för inom EU. Okomplicerat? Absolut inte. Och just därför är det både angeläget och intressant att läsa om saken ur en toppolitikers eget perspektiv, inte minst i en tid när allt fler före detta toppolitiker blir lobbyister.
Vad som också är intressant med Inifrån är hur Thomas Bodströms politikertillvaro präglas av medierna och journalistiken. Åtminstone framstår det så i boken, och det verkar ju heller inte orimligt med tanke på att han var väldigt högprofilerad, både som minister och riksdagsledamot. När han skriver om krishanteringen under sommaren med de många uppmärksammade fängelserymningarna tycks krisen snarare vara medial än kriminalvårdsrelaterad. Han lanserar ett antal åtgärder, och som läsare får man intryck av att åtgärderna lanseras främst för att lugna medierna. Tillsammans med tjänstemännen tar Bodström fram nio förslag, men vill ha ett tionde – för att det låter bättre.
Det är naturligtvis ingen nyhet att politiker ständigt förhåller sig till möjliga medievinklar på politiken, men det förtjänar att ifrågasättas. Håller politiken på att bli så genommedialiserad att utspelet blir viktigare än själva sakfrågan? En närläsning av Thomas Bodströms bok tyder på att det i viss utsträckning faktiskt är så.
Skenet bedrar ibland. Charmige fotbollsgrabben Bodström, som slarvar med detaljerna och skriver politisk memoar på samma lättsmälta sätt som han spottar ur sig deckare, väcker en mängd viktiga frågor om politikens villkor. Det är betydligt viktigare än vad han och [[Håkan Juholt]] tycker om varandra.
