Ett blivande språkrör drar upp sin strategi (Gustav Fridolin: Maskiner och människor)

RECENSION | Valresultatet 2010 gjorde många besvikna, men de mest irriterade kommentarerna kom från miljöpartiets språkrör [[Maria Wetterstrand]]. Man vågar gissa att partiledningen hade haft två målsättningar: nå ett tvåsiffrigt valresultat och äntligen lyckas ta plats i en regering. Någon regering. Miljöpartiet har blivit ett parti med ambitioner. Det var färdiglekt, dags för statsbärande allvar. Och så slutade det som vanligt: det räckte långt, men inte riktigt hela vägen.

Klockan har klämtat för Wetterstrands ministermöjligheter. Miljöpartiet ska välja nya språkrör på partikongressen i Karlstad om nio dagar. Att kalla [[Gustav Fridolin]] för favorittippad är en underdrift. När han nu, tillsammans med [[Ulf Bodach Söderström]], utkommer med idéboken Maskiner och människor (Ordfront) är det politiskt intressant. Jodå, allvaret och ambitionerna finns där. Detta är en skrift från en blivande partiledare som har en plan.

Uppdrag: omvänd borgare

Alla böcker är skrivna i sitt särskilda sammanhang. Man kan gissa att denna började växa för ett år sedan. Under våren 2010 turnerade [[Bertil Torekull]], tidigare chefredaktör på Svenska Dagbladet, tillsammans med Gustav Fridolin och ordnade en serie offentliga politiska samtal. Syftet var enligt Fridolin inte att han skulle värva röster, ”utan att jag ska lyssna” och ”få tala politik direkt med människor”. (Han brukar säga sådana saker.)

Bertil Torekull och Gustav Fridolin

Förbrödringen mellan Torekull och Fridolin måste ha förlöpt väl, ty en månad före valdagen 2010 kungjorde Torekull i en debattartikel i Expressen att han inte längre var borgare. Blockpolitiken var död, skillnaderna mellan socialdemokratiska och moderata statsministerkandidater försumbar. Den verkliga skiljelinjen låg mellan gammal politisk mossa och unga frihetsälskande krafter som vågade tänka nytt. Man ska rösta på person, inte parti, menade han. Och där såg han en stjärna lysa starkare än alla andra. Torekull hade blivit fridolinist. Gustav för sin del frågade sig nog om det skulle gå att upprepa effekten, fast i större skala.

Om man ska förstå vart miljöpartiet är på väg, varför den sittande partiledaren Maria Wetterstrand blir debattpartner med en libertarian och börjar dricka kaffe på Timbro, eller varför, som nu, den blivande partiledaren skriver en bok som lovsjunger investeringar, industriproduktion och ekonomisk utveckling, så är den där Torekull-episoden talande. Partiet försöker bryta gammal borgerlig mark och vinna besvikna liberaler som fått skorna fulla med sten när alliansregeringen klubbat FRA-lagar och slickat igen gredelina kuvert.

Höjd över blockpolitikens pest och kolera vill partiet stå som det tredje alternativet. Ett hinder i den strategin är den gamla bilden av miljöpartiet som tillväxt- och utvecklingsfientligt. Liberaler är kroniskt glada och tror på en ständigt ljusnande morgondag. Det rimmar illa med en självspäkande miljörörelse som talar nolltillväxt, med beklagan åser fler barn födas till världen, och som sätter Gaias intressen före människans. Ska miljöpartiet kunna växa högerut måste miljöengagemang och ekonomisk optimism giftas samman. Det är detta politiska problem Maskiner och människor tar sig an.

Industrier är bra och grönt är lönsamt

Bokens argument är att omställningen till det gröna samhället förvisso är oundviklig. Det har vi hört förut. Men den spännande och goda nyheten är att omställningen kan vara det bästa som hänt svensk ekonomi sedan rallarna lade räls genom smålandsskogen. En dinosauriedom utfärdas över gammal smutsteknik, också på rent ekonomiska grunder.

[R]edan inom ett decennium kan konventionell energi i USA inte konkurrera med det som tidigare kallats alternativt. Sådana här studier blir allt vanligare, och projicerar en allt tydligare utvecklingskurva. Omställningen är ekonomiskt effektiv, den är möjlig och den är nödvändig. Det problem som nu finns att hantera är den ovilja till förändring och tröghet som alltid ryms i uppbyggda system. Det måste då till viss del vara politikens uppgift att hantera den och ta långsiktigt ansvar. Viljan att kunna ta del av de jobb som kommer att skapas i omställningen borde vara tillräcklig för att skapa en positiv konkurrenssituation … Med en konsekvent politik som resulterar i framtidsinriktade reformer och investeringar kombinerat med långsiktiga styrmedel kan Sverige tillhöra eliten i omställningen (s. 74–75).

Citatet sammanfattar boken väl, både i argumentation och stil. Med en blinkning till både Torekull och liberalt ekonomiskt tänkande, beskrivs hur industrier som inte anpassar sig till teknologisk och social utveckling kommer att slås ut. Skrivmaskinstillverkaren Facit gick i graven, inte för att skrivmaskinerna de tillverkade var dåliga, utan för att de envist fortsatte att tillverka dem eftersom de gjorde det så bra. Både tillverkningsindustri, innovationsförmåga och teknisk utveckling är goda krafter. I klimatförändringarnas spår stundar nya tider. För den industri som tar språnget väntar skördetid och en smärre skog av arbetstillfällen, för tvekare och tvivlare på perrongen väntar Facits oblida öde. Tillväxt, framtidstro och grön politik hand i hand. Allt hänger ihop.

Blir oljan för billig eller för dyr?

Foto: Francis Hadden Andrus

Det är möjligt att den här recensenten inte druckit sitt morgonkaffe ordentligt inför läsningen, men bitvis var det inte enkelt att avgöra riktigt vilken stol författarna försökt att sätta sig på. Tillgången och priset på olja och andra fossila bränslen är ett centralt exempel. På ena bokuppslaget (s. 66) är prisutvecklingen på olja smått hotfull. Tillgångarna sinar och priset skjuter ohjälpligen i höjden (peak oil, brukar tesen kallas) – något som redan antyds ha ställt till med en global lågkonjunktur. Den industri som inte fort som ögat ställer om till förnybara energislag kommer därför att utkonkurreras. Men på ett annat bokuppslag (s. 50) driver samma prisökning fram nya (om än smutsigare) produktionsmetoder som ökar tillgången på fossila bränslen. Problemet är både att oljan tar slut och att den inte gör det fort nog.

Ibland är det snabbt stigande oljepriset ett framrusande produktionshinder som industrin kvickt måste lära sig bemästra, ibland är problemet tydligen att det där oljepriset inte stiger tillräckligt snabbt, varför det krävs litet extra pålagor (i form av ”styrmedel” – författarna undviker nitiskt att kalla spadar för spadar och skatter för skatter). Hur det kommer sig att dessa pålagor inte skulle ställa till med motsvarande lågkonjunkturer som det stigande oljepriset, utan tvärtom vara en industriell jackpot, är något oklart.

På det där sättet glider boken runt i argumentationen på ett sätt som blir ganska irriterande för den som letar efter en tydlig redogörelse för hur orsakssambanden ska hänga ihop. Företagen sägs efterfråga ”politisk vilja och handlingskraft” och behöver någonting mer än ”passiva regeringar” som tittar på. Men knappt har man vänt blad förrän samma företag vips efterfrågar ”långsiktiga spelregler” (s. 70–71).

Investeringar och trosvisshet

Även den som inte förväntar sig att instämma i bokens budskap vill åtminstone få hela argumentationskedjan utredd. Alltför ofta hänfaller författarna istället till att vädja om att läsaren ska ”tro på politikens förmåga”. Tankefiguren används som ett smakförstärkande natriumglutamat när hårda fakta inte riktigt bär. Politiker ska visa ”mod” och väljarna, får man väl då förmoda, helt enkelt förlita sig just på ”tro” – man uppmanas att i trosvisshetens namn falla bakåt och lita på att ”politiken” i form av Gustav Fridolin kommer att fånga en. Vissa läsare finner säkert ett sådant politiskt språk inspirerande, i dessa öron låter det snarare provocerande slappt.

Här och där passerar glidningarna en gräns där man kan börja ifrågasätta hederligheten. Så här kan det heta (s. 58):

Bristen på investeringar i den svenska ekonomin definieras av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademins projekt ”Innovation för tillväxt” som en av de stora riskerna för den framtida svenska ekonomin. … På samma sätt som Sternrapporten visar att de investeringar som behöver göras på global nivå är betydande, men ändå betydligt billigare än om inget görs för att begränsa den globala uppvärmningen, behöver Sverige nu göra framtidsinvesteringar.

På samma sätt? Really? Författarna låter antyda att IVA skulle hävda att det stora hotet mot svensk tillväxt skulle vara om inte staten gjorde de insatser som Sternrapporten utpekar. Behovet av investeringar får gång efter annan legitimera ”investeringar”, som om det inte vore någon större skillnad mellan ett företag som satsar privat riskkapital på projekt som bedöms vara lönsamma, och staten som med politiska beslut satsar skattemedel på projekt som bedöms vara socialt önskvärda. Säg det offentliga projekt som inte kan beskrivas som en ”investering” om citationstecknen bara får göras tillräckligt stora.

En marknad som behöver puffas i baken

Foto: Al Lemos, via Wikimedia Commons

Där någonstans börjar den liberala blinkningen med Facits nedgång och fall att halta. Den marknadsliberala poängen med skrivmaskinshistorier är att tröghetsfaktorer grasserar inom såväl politik som företagande, att utveckling och vinstmöjligheter är oförutsägbara för alla inblandade, och att politisk centralstyrning av företagens investeringsplaner därför fungerar illa. Hellre tusentals företag som gör hel- och halvfel var och en på sitt sätt och låter marknadsmekanismerna rensa rabatten, än politisk centralplanering som renderar ett stort samordnat magplask för oss alla. Lärdomen från Facit är inte att alltför passiva politiker brast i självförtroende och dådkraft.

Frågan man ställer sig, om den gröna omställningen nu erbjuder sådana enorma vinstmöjligheter, är hur och varför politiska beslut krävs för att göra ”investeringar” som marknadens aktörer själva uppenbarligen inte vill ge sig in på. Vi kan förvisso hävda att det är nödvändigt av samhälleliga och ideologiska skäl. Men det är inte den drake som dessa författare försöker få att flyga. Här ska vi övertygas om att investeringarna är lönsamma, att det är investeringar utan citationstecken.

Avslutning: en grön strategi

Om detta både kan och lär debatten handla i framtiden. I fotboll kan det vara bra att titta på när motståndarlaget tränar. Så vet man vad som väntar. Maskiner och människor ser ut som ingenting mindre än Fridolins generalrepetition inför valet 2014. Man kan förvänta sig att det som nu kommit i pärm då kommer att packas om till kampanj. Därför är Maskiner och människor en bok som borgerliga kampanjgeneraler ignorerar på egen risk. Det här är en bok som indikerar den sluga färdriktningen för ett av våra intressantaste partier. Den är väl värd att läsas, även om man inte känner sig mycket klokare av den.

– – –

Gustav Fridolin och Ulf Bodach Söderström: Maskiner och Människor. (Ordfront, 2011)