RECENSION | Två journalister på den brittiska tidningen The Guardian har skrivit en bok om Wikileaks. Tyvärr handlar den alltför mycket om Julian Assanges öden och äventyr, tycker Makthavare.se:s [[Ida Thulin]].
Det är omöjligt att berätta historien om Wikileaks utan att berätta historien om Julian Assange, konstaterar The Guardians Alan Rusbridger i förordet till journalisterna David Leighs och Luke Hardings bok Wikileaks – Inside Julian Assange’s War on Secrecy.
Har han rätt? Är det omöjligt att berätta om Wikileaks utan att berätta om Julian Assange? Förmodligen. Samtidigt vore det onekligen intressant att få läsa en bok som skildrade Wikileaks ur ett mindre personfokuserat perspektiv, eller åtminstone försökte skildra samtliga inblandade. Leigh och Harding inleder sin bok med ett lättöverskådligt persongalleri, en lista över de inblandade. Tyvärr förblir flera av dem just namn, boken igenom. Vore det inte otroligt intressant att läsa mer om deras perspektiv, deras drivkrafter, och då inte bara i relation till den mystiske Julian? Bokens undertitel är å andra sidan ärlig med att vad läsaren har att vänta sig – det här är en berättelse som fokuserar på Julian Assange.
Bland bokens fördelar bör nämnas att den är drivet och roligt skriven – språket är trevligt och berättartekniken utmärkt. I de avsnitt som berättar om Assanges märkliga uppväxt och ryckiga kringflyttande följer man med som i en hyfsad och snabbläst roman. Det är ett gott betyg, om än inte åt en bok som samtidigt tycks ha ambitionen att ge en relativt fullständig bild av projektet Wikileaks.
Och som vanligt finns djävulen i detaljerna. Missförstå mig rätt, jag gillar att boken inleds med ett personregister. Ännu bättre hade det varit om folk hade hetat rätt där. Donald Boström får heta Böstrom. Ett enkelt korrfel? Ja, men det används konsekvent, boken igenom. Sannolikt är det dock ett fel som irriterar svenskspråkiga mer än andra.
Lite irriterande är också journalisternas kluvna relation till anonymiseringen av de två kvinnor som Assange polisanmäldes av, under sitt Stockholmsbesök. Den ena kvinnan beskrivs så utförligt, bland annat med kommentarer om att man från ett seminarium kan se filmer på internet där de står bredvid varandra och hon beter sig si och så – för att inte nämna att hon beskrivs med yrke, bakgrund och så vidare – men samtidigt måste de naturligtvis hitta på ett fejknamn åt henne. Om man vill hitta på ett fejknamn, vilket i sammanhanget nog ändå är det mest rimliga – varför då upprätthålla sig så länge vid beskrivningen av henne, i en bok som ska anses handla om Wikileaks?
Svaret är enkelt, men nedslående. Den här boken är inte primärt skriven för dig som vill läsa allt om Wikileaks, utan för dig som vill knäcka gåtan Julian Assange. Och då är naturligtvis hans relation till kvinnor, och därmed vår föreställning om dessa kvinnor, en viktig byggsten.
Naturligtvis är det intressant att läsa om processen bakom Wikileaks stora avslöjanden. Förhoppningsvis kommer framöver böcker som i större utsträckning fokuserar på just det.
