RECENSION | Daniel Domscheit-Bergs bok om sajten Wikileaks har fått stor uppmärksamhet. Makthavare.se:s [[Ida Thulin]] läste, och fann en klassisk pojkbok, dekonstruerad som svettig dokusåpa.
En vän som numera blivit vuxen och lagar mat på spisen lärde mig det. Annars hade jag avfärdat det som en Råttan i pizzan-historia. Berättelsen om att hackers och datanördar lägger Scans färdiga köttbullar i en skål med vatten och pulvermos, och sen micrar det, kan fortfarande ge mig kväljningar.
Kanske är det inte alls någon utbredd företeelse. Kanske var det just bara något man gjorde i den här bleke nittonåringens kompisgäng. I vilket fall torde det vara en rent svensk företeelse. Mamma Scans köttbullar är väl knappast globala.
Ändå är det potatisgröten med köttbullar jag gång efter annan kommer att tänka på, när jag läser Daniel Domscheit-Bergs bok Wikileaks – Historien bakom sajten som förändrade en hel värld. Det är sunkigt, svettigt, kletigt – och inte på ett tillnärmelsevis sinnligt sätt. Berättaren Daniel och hans hjälte Julian Assange äter leverkorv, sitter i ett svaveldoftande svettigt hotellrum fullt med skräp och matrester, lever på snabbmat och chips. Assange byter sällan kläder. Han sover i kläderna, rullar in sig i dem när han blir febrig. Bokens undertitel kunde varit En studie i manlig svett. Julian Assange äter leverkorven med fingrarna. Om Daniel inte är tillräckligt snabb tar Julian tre av de fyra korvarna. Matresterna kletar han av på Daniels ärvda sammetssoffa. Daniel biter ihop och sväljer förtreten. Hans hjälte Julian fortsätter bete sig som vore han uppvuxen i vildingarnas land.
Domscheit-Berg berättar omständigt, illa strukturerat – stundtals direkt tråkigt. Han rabblar detaljer, manus tycks alltför baserat på sparade chattkonversationer. Personporträtten är svartvita eller nonexistenta. Daniel i vitt, Julian i svart. Övriga karaktärer förblir namn utan innehåll. Att Julian är den onde, manipulatören och slavdrivaren, står klart redan från första sidan. Det faktum att författaren själv är den gode får åtminstone mig att bli tveksam, ständigt ifrågasättande. Nej, jag litar helt enkelt inte på att boken är strikt biografisk. Den snälle, ständigt medgörlige och uppoffrande Daniel blir en fiktiv person. Därmed blir också hans uppgifter om Wikileaks som projekt en delvis fiktiv berättelse, en saga om revolutionsromantiserande unga anarkister som vill förändra världen, som utsett USA till sin huvudfiende. Just detta förklarar Domscheit-Berg med att de inte förstår ”hebreiska eller koreanska”. Det säger en hel del om hur han betraktar omvärlden.
Daniel och Julian åker till Island för att skriva en lag. De håller ett föredrag i parlamentet. Bara ett fåtal parlamentariker dyker upp. Med tiden inser Daniel att det tar mer än några veckor att stifta lagar i ett land man aldrig tidigare har besökt. I boken tycks han fortfarande en smula förvånad över den insikten. Några sidor senare är det Julian Assanges tur att förvånas: Wikileaks lyckades inte stoppa kriget i Afghanistan över en natt. Den revolutionärt världsförändrande hemsidan lyckades inte kullkasta den amerikanska försvarsmakten. Kan hans förvåning bero på annat än en mycket speciell syn på sig själv och verkligheten?
Wikileaks är pojkboken – Biggles, James Bond eller Batman – dekonstruerad till skitig och illaluktande dokusåpa. När Julian Assange ska skriva viktiga pressmeddelanden klär han ut sig i kavaj, för att komma i rätt sinnesstämning. Han blir med tiden allt mer inspirerad av militär terminologi och hierarki. Daniel, den gode, förblir anarkistisk idealist som bara vill förbättra världen. Men djävulen syns i detaljerna. Den gode Daniel är märkligt urskuldande, skyller på Sveriges särskilda våldtäktslagar, när han skriver om hur hans vän Julian anmäldes för våldtäkt under sitt Sverigebesök. Något sådant tror han inte om hjälten, trots att han då ägnat mängder av sidor åt att beskriva dennes egoism och maktfullkomlighet. Mannen som tar tre av fyra leverkorvar är nog mest en chauvinist som råkat ut för två frigjorda kvinnor. Ja, så säker tycks Daniel vara på vännens oskuld att han beskriver den ena anmälaren med förnamn, efternamnsinitial och andra detaljer som gör henne mycket lätt att hitta på internet för alla som kan vara intresserade.
Daniel är god, hans vän Julian ond – men den där luriga kvinnan är ondast av dem alla. Så blir Domscheit-Bergs pojkbok lika förutsägbar som valfri James Bondrulle. Och det som verkligen stinker är varken svett eller leverkorvar, utan den gnagande känslan av att Domscheit-Berg egentligen inte ifrågasätter Assanges moral, utan bara är sur för att han förlorat sin bästa kompis. Dessutom är boken långtråkig.
