”Jag längtar till Folk och Försvar-konferensen… Men en del är jag glad att slippa!” Det skriver [[Staffan Dopping]] – kommunikationskonsult och debattör, tidigare journalist och informationsdirektör i Försvarsmakten – exklusivt för Makthavare.se.
I mer än ett halvt sekel har Försvarssverige mötts i gnistrande vinterparadis för att diskutera, fortbilda sig och knyta kontakter. På söndag är det dags igen, när trehundra politiker, frivilligfunktionärer, generaler, direktörer och opinionsbildare styr kosan till Sälens högfjällshotell. Jag är rädd att den viktigaste frågan som vanligt hamnar vid sidan av spåret.
Folk och Försvars årliga konferens i mitten av januari är lite som en minivariant av Almedalsveckan, med en stor skillnad: den är bara öppen för särskilt inbjudna. Och för pressen förstås, som alltid är välkommen. När jag var informationsdirektör i Försvarsmakten fick jag högtidlig inbjudan i god tid och kunde titulera mig delegat. Men när jag nu är pr-konsult får jag avnjuta konferensen från hemmaplan. Det är inte samma sak.
Alla är där
Sverige är inte större än att alla tongivande profiler inom området försvars- och säkerhetspolitik får plats på samma hotell. Då ryms också Organisationssveriges toppar, ungdomsförbundens ledarskikt och en hop journalister som har i uppdrag att ragga fram ”nyheter” under de tre konferensdagarna. Och konferensnätterna.
Sedan några år modereras konferensen av den utmärkte [[Lars Adaktusson]]. På söndag eftermiddag intervjuar han Säpochefen, rikspolischefen, FOI-forskare och en imam om extremism, cyberhot och systemhotande brottslighet. Frågor om samhällsskydd och beredskap brukar bli föremål för initierade och relevanta diskussioner på Folk och Försvars arrangemang.
Men det militära försvaret är ett kapitel för sig. Här brukar den svenska partipolitiska logiken leda till att några av de tyngsta aspekterna på Försvarsmakten hamnar i skuggan. Frånvaron av kompetenta försvarsreportrar bidrar till att de grundläggande frågeställningarna missas eller slås ut av stridsfrågor som bättre passar in i nyhetskostymen och som följer en agenda som gillas av både politiker och upplevelseindustrin.
Förvirring om militära försvaret
Vad är det som jag syftar på? Jo, främst på det militära försvarets uppgift just nu och de närmaste 10-20 åren. Det råder fortfarande en rätt utbredd förvirring om den, nämligen. Därför kan det vara skönt för en och annan att diskussionerna ofta brukar handla om delfrågor som man gärna ordfäktas kring i det vackra, ombonade högfjällshotellet med sina läckra lokaler för både debatt, fikaumgänge och fest. Delfrågor som val av helikoptrar, värnplikt kontra anställda soldater, Nato-emblem på uniformer, storleken på statsbidragen till frivilligorganisationer, hur många svenskar som ska vara i Afghanistan, förbandsnedläggningar etc. Inga oviktiga frågor, men det är ologiskt att börja med dem.
I diskussionen om Försvarsmaktens uppgift borde det centrala vara läget i vår omvärld. Alltså vilka risker, hot och osäkerheter som Sverige ska ha personal och materiel för att kunna hantera. Vad ska Försvarsmaktens förband (kunna) uträtta?
Är omvärlden ointressant?
Omvärlden har förändrats enormt på drygt 20 år, men ändå verkar denna omvärld betraktas som näst intill ointressant för många som får vara med på Rikskonferensen. De talar hellre om enskildheter än om uppgiften (som om det rådde bred enighet om den, men det tror jag INTE att det gör).
Det finns en verksamhetsidé som visserligen är väldigt allmän, men ändå elegant i mina ögon. ”Försvarsmakten är genom sin förmåga att utföra väpnad strid Sveriges yttersta säkerhetspolitiska instrument”, börjar den. Vidare ska Försvarsmakten kunna genomföra internationella insatser och ”hävda Sveriges nationella integritet samt stödja det svenska samhället vid större kriser”. Jaha, vad betyder det då?
För några år sedan var den politiska bilden att vi i vår del av världen hade inträtt i den eviga freden. Behövdes över huvud taget ett svenskt militärt försvar? Jo, men inte på hemmaplan egentligen sa det politiska etablissemanget då. ”Vi ska göra insatser tillsammans med andra när och där det bränner till. Ryssland är snällt och lugnt, ingen fara.”
Både och
Men ÖB och Försvarsmakten menade att vi nog måste klara både och; det var inte en gång för alla givet att inga maktinitiativ eller incidenter i och runt Östersjön kunde tarva militära resurser. Något militärt hot kunde visserligen inte skönjas, men en försvarsmakt kan ändå inte ligga i viloläge. Frånvaron av hot betyder inte att närområdet är okänsligt för risker, osäkerheter och incidenter. Det här synsättet har dock inte gillats från politiskt håll. Även om politikerna tacksamt läser MUST:s årliga bedömanden så vill de själva tolka och artikulera omvärldsläget. Och den tolkningen är oftast digital. Överhängande hot eller evig fred. Inget mitt emellan.
Dessa grundläggande resonemang blir sällan eller aldrig föremål för centrala debatter i Sälen. Och skulle de ändå bli det sker det vanligtvis styckevis och delt, som Georgienkrisen. Eller rysk-tysk gasledning.
Analysen av omvärlden är ofta Rikskonferensens blinda fläck. Jag skulle gärna se att alla som bryr sig om vad vi får ut av fyrtio årliga försvarsmiljarder lyfter omvärldsfrågan till pallplats under de tre konferensdagarna.
Ljuspunkter finns
Nu finns det ljuspunkter i det preliminära programmet, som gör att jag kanske blir bönhörd. På tisdag deltar Natos politiske centralgestalt Jamie Shea och ryska UD:s Alexander Michajlovitj Kramarenko. Ändå befarar jag att avsnittet om säkerhet i norra Europa ses som ett lärorikt utrikespolitiskt avbrott utan implikationer för Sveriges försvarsmakt.
Den partipolitiska splittringen kommer att framstå tydligt, vilket egentligen är märkligt med tanke på den bedövande enighet som Försvarsberedningen har nått i sina senaste rapporter. Det är ett politiskt misslyckande att det blir strid om snart sagt varje aspekt på det militära försvaret.
Saknar kvällarna
Kvällarna under Rikskonferensen kommer jag att sakna. De brukar fyllas av rikligt med mat och dryck, oväntade och väntade möten och en befriande direktkommunikation mellan hög och låg. Ibland i kaffekön, i pianobaren eller på dansgolvet.
Men allt är inte kul på Folk och Försvars konferens. Det finns sånt som jag inte känner någon längtan till. Som vissa journalisters uppvaktning natt som dag. Fast i dag kan jag skratta åt en del incidenter. Som när SvD:s ständige försvarsreporter [[Mikael Holmström]] brände en säkring när han inte fick den kejserliga behandling som han förväntar sig.
Det är strax före lunch och jag samtalar med några kolleger på den stora balkongen som är en bra utsiktspunkt över den stora konferenssalen. Då stövlar Mikael Holmström fram till mig och efterfrågar viss försvarsstatistik med koppling till en artikel som han vill skriva. Jag, som har planerat att lyssna på och följa nästa programpunkt på konferensen, hänvisar honom vänligt till Försvarsmaktens alerta medarbetare på informationsstaben i Högkvarteret som kan ge honom de begärda upplysningarna. Men då får Holmström ett utbrott, mitt framför reporterkolleger och generade konferensdeltagare och tycker att jag är en skitstövel som inte personligen löper iväg och utför uppgiften att beställa fram och servera honom uppgifterna. Han spottar och fräser och tycker att jag är en ohövlig pösmunk som inte omedelbart avbryter det jag ägnar mig åt för att löpa ärenden åt den rasande reportern.
Men visst skulle det vara kul att få vara med en gång till på högfjällshotellet. Det är långt till Almedalsveckan.
Staffan Dopping
Seniorkonsult på K-Street Advisors. Han var i 27 år journalist i radio och tv, bland annat som programledare i Studio Ett, P1-morgon och Gomorron Sverige. 2005 blev han Försvarsmaktens första informationsdirektör. Sedan 2009 är han kommunikationskonsult och debattör.
