Preem

”Missnöje på nätet”

På dagen en månad efter valdagen och Sd:s intåg i riksdagen publicerar Makthavare.se ett utdrag ur den ännu inte utgivna reportageboken ”Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna”, som är skriven av [[Annika Hamrud]] och [[Elisabet Qvarford]]. Utdraget handlar om partiets aktiviteter på nätet; om Flashback, nyhetsbloggen Politiskt Inkorrekt och alla dessa sverigedemokratiska artikelkommentarer som nätet flödar över av.

Missnöje på nätet

I slutet av april skriver Svenska Dagbladet att Sverigedemokraterna är bäst av partierna vad gäller sociala medier. Det skapar debatt bland dem som kallar sig experter på sociala medier och det är få som håller med om SvD:s tes. Men artikeln är motsägelsefull. Experter får säga att Sd bara är reaktiva och inte driver någon politik på nätet. I artikeln nämns att Sd-anhängare ofta uttrycker sig grovt i olika kommentarsfält men [[Erik Almqvist]], som är Sd:s samordnare för sociala medier, säger att han tycker att Sd-anhängare tvärtom uttrycker sig sakligt. Samtidigt säger han att (den negativa) tonen kan komma sig av att de känner frustration.

”Många av våra väljare upplever att vi är socialt stigmatiserade och har svårt att få uttrycka oss i vardagen. På så sätt har sociala medier blivit en ventil för många”, kommenterar Erik Almqvist.

Diskussionen om situationen på nätet är i många fall missvisande. Och SvD-artikeln gör ingenting för att klargöra. Journalister tycker sig se en medveten satsning från Sverigedemokraterna när de ser rasistiska inlägg på bloggar eller i anslutning till artiklar.

I SvD-artikeln sätts likhetstecken mellan sajter som är oberoende av Sd, och partiet. Vanligast är dock att man sätter likhetstecken mellan rasistiska utfall och Sverigedemokraternas väljare. Även Erik Almqvist sätter likhetstecken mellan invandringskritiska kommentarer och Sd-sympatisörer. Han säger i ett annat sammanhang att hans mamma kommenterar ett par artiklar om dagen. Det är beviset på att hon är sverigedemokrat. Sanningen är att Sverigedemokraterna som parti har en mycket begränsad verksamhet på nätet. I stort sett består dess egna medier av Sverigedemokraterna.se, sdkuriren.se, sdu.nu och partiets webb-tv, sdtelevision.se. Dessutom skickar man ut pressmeddelanden via ett konto på Newsdesk samt använder Facebook och till viss del Twitter för att mobilisera medlemmarna.

Någon strategi för sociala medier verkar inte finnas. Tvärtom lades ungdomsförbundets eget diskussionsforum ungsvensk.se ner i början av sommaren – officiellt efter en hackerattack. Men planen att lägga ner fanns redan, man sa att det var för att slippa ”trollen” från framför allt Nationaldemokraterna. Det fanns till och med en tråd på ungsvensk.se som beskrev den planerade nedläggningen. Det är ändå inte säkert att Sd vann på nedläggningen. Det man vann på att slippa insyn och ”troll” ledde till att det blev mycket tystare från olika Sd-troll under sommaren. (Troll är en förkortning av ”internettroll” som är ett namn på dem som skriver inlägg mest för att provocera). Men vinsten är att partiet har sluppit det vidöppna fönster för journalister som har kunnat följa diskussioner med uttalanden från partiaktiva som definitivt inte hjälpt ledningens ansträngningar att göra partiet rumsrent.

I slutet av april försvann Sverigedemokraterna.se från topplaceringen när man sökte efter partiet via sökmotorn Google. Istället kom den Sd-fientliga sidan Sverigedemokraterna.de upp som första alternativ. Det är en hemsida som kritiserar Sverigedemokraterna, upplyser och lär ut debatteknik till den som vill bemöta Sd:s argument.

Det var en rad klantigheter i kombination med två attacker från hackare som gjorde att Sverigedemokraterna.se gick ner för räkning. Under våren gjordes drygt 110 000 sökningar per månad på ordet Sverigedemokraterna via Googles sökmotor. Men under nästan två månader syntes inte Sverigedemokraternas hemsida bland de första förslag som Google gav vid en sökning. När frågan ställdes till partiets IT-ansvarige [[Ted Ekeroth]] om hur man kunde låta detta ske svarade han surt att Google inte är viktigt. Den sida som Google istället förde sökaren till, Sverigedemokraterna. de, hade lyckats med sitt uppsåt och sajtens grundare vägrade stänga ner trots att Sverigedemokraternas ledning kopplade in jurister för att stoppa varumärkesintrånget.

När vi talar med den ansvarige för Sverigedemokraterna.de, som vill vara anonym, berättar han att det kommer många mejl till honom som egentligen ska till Sverigedemokraterna. Han har fått mejl från dansband som vill annonsera i Sd-kuriren och en biograf hörde av sig och ville sälja reklamtid på vita duken. Han brukar svara dem och hänvisa till den riktiga partiadressen. Nu drivs Sverigdemokraterna.de som en upplysningssajt om Sverigedemokraterna. Ett tydligt syfte är att träna internetanvändare att gå i svaromål mot kommentarer på nätet. Men det är få som orkar med det. De invandringskritiska kommentarerna på nätet är ofta så hårda att även om många säger sig vilja lägga tid på att bemöta dem så orkar de bara en kortare tid. Men Sverigedemokraterna.de menar att de har lyckats med sitt syfte att störa Sverigedemokraterna då många potentiella väljare under valkampanjen inte hittat till partiets hemsida.

Experten

Kommunikationskonsulten [[Brit Stakston]], är expert på sociala medier och driver bloggen Politik 2.0. Hon har följt Sverigedemokraterna på nätet.

– Sverigedemokraterna är INTE bra på sociala medier. Däremot är de bra på att vara snabba som flugor på en sockerbit så fort partiet eller frågor om islam och invandring nämns på nätet.

Hon menar också att Sd:s anhängare använder sig av ett språk som skrämmer bort andra människor från diskussionen. Då menar hon främst i kommentarsfält och i forum, men grovheten finns även på framträdande Sd-politikers bloggar, även om man där inte kan läsa klassiska rasistiska fraser, är man medlem i partiet har man lärt sig att öppen rasism inte är accepterat. Då kan man bli ett uteslutningsärende.

Brit Stakston menar att de som jobbar med debattsidor på nätet tycker att det är ett problem att de andra partierna lämnar fältet fritt för Sverigedemokraternas anhängare. Men de traditionella partierna har svårt att bryta mot sina upplagda planer om vilken fråga de vill gå in i vid vilket tillfälle. De mobiliserar inte sina väljare till att kommentera på nätet. Det är synd, tycker Brit Stakston.

– Sverigedemokraterna är hela tiden reaktiva, de startar själva inte debatter eller gör politiska utspel. De reagerar bara på vad andra skriver. De andra partierna har helt andra upplägg på sin kommunikation och tar inte debatten med sd. Det ger Sd:arna i stort sett fritt spelrum på nätet, menar Brit Stakston.

Sverigedemokrater som är trevliga och artiga när man träffar dem använder ett språk i sina bloggar som får oss att undra om de på något sätt omvandlas till Mr Hyde när de hamnar framför ett tangentbord. Det gäller både män och kvinnor. I förra kapitlet visade vi hur [[Margareta Sandstedt]] från Gävle som är en behaglig och nästan lågmäld person när man träffar henne, skriver grova saker i sin blogg.

Kommentarsfält till artiklar på tidningarnas nätupplagor som handlar om flyktingar, förorter och jämställdhet får ofta stängas ner eftersom debatten kring artiklarna utvecklas till en kokande gryta där skribenterna går över gränsen för förtal och hets mot folkgrupp. Det nya medielandskapet ger stor möjlighet att reagera snabbt när en fråga blossar upp. Att vara aktiv på nätet är ett sätt att synliggöra sina personliga politiska uppfattningar eller allmänna frustration. Det är många som gör det. Men officiellt tar inte Sverigedemokraterna ansvar för detta och det verkar heller inte som om de styr diskussionen. Däremot gynnas partiet av att de lyckas suga upp missnöjesyttringarna. Såväl de andra partierna som journalisterna låter detta ske när de kallar alla missnöjesyttringar för sverigedemokratiska.

Från Flashback till Politiskt Inkorrekt

Vi båda har erfarenhet av att arbeta som journalister innan Internet fungerade som det gör nu. När Annika blev anställd på Dagens Nyheter fanns inte Internet. Vår erfarenhet är att det alltid har funnits missnöjda personer. Innan e-posten fick journalister en stor mängd rasistiska brev och telefonsamtal. När e-posten kom ökade mängden, hade man skrivit något eller gjort ett radioinslag som på något sätt kunde kopplas till vad som tidigare kallades ”invandrarfrågan” blev man spammad. I nyhetsgrupper på Internet började ljusskygga personer driva kampanjer, men det stora genomslaget kom när det blev lättare att driva diskussionsgrupper. Det första stora webbforumet var Flashback Det var ett diskussionsforum som fick mycket kritik för att det inte fanns några gränser för vad man finns säga och det förekom inlägg som klassades som hets mot folkgrupp. Efter ett tag placerades sajten utanför Sverige så att svensk lag inte längre skulle gälla.

De som drev Flashback var drogliberala och här kunde man få reda på identiteten på kriminella som kvällstidningarna inte ville hänga ut med namn. Flashback är sedan länge etablerat, men mycket av den aktivitet som enbart fanns där har nu flyttat ut på vanliga sajter vilket gör att alla människor får ta del av det grova språket och de oschyssta påhoppen. Diskussionerna förs i dagstidningarnas artikelkommentarer, på privata bloggar och mindre publikationer. Om man inte känner till hur kommentatorerna svärmar från sajt till sajt och kan skriva liknande inlägg på flera ställen under en och samma dag kan man bli förvirrad och tro att de flesta som rör sig på nätet hatar invandrare.

Att alla kritiska och missnöjda människor numera kallas för sverigedemokrater är förstås en stor fördel för partiet eftersom det kan få de missnöjda att se sig själva som potentiella sverigedemokrater, vilket de kanske annars inte hade gjort. Människor som förut inte velat rösta på Sd på grund av dess rasistiska rykte, kan göra tolkningen att om deras åsikter passar in på Sd så är Sverigedemokraterna per definition inte ett rasistiskt parti. Väldigt få människor anser sig ju vara rasister, vilka åsikter de än har.

Efter Flashback blev Passagen Debat ett forum för många av dem som varit som mest aktiva i kommentarerna kring Sd. När Passagen stoppade anonymt deltagande dog debatten nästan helt på det politiska forumet. En av de mest aktiva på Passagen var, enligt webbutvecklaren [[Nikke Lindqvist]], signaturen Uncle Bob. Han skrev under sin tid 1 674 inlägg på Passagen Debatt/politik. Uncle Bob är en signatur för [[Stefan Månsson]] som står på listan till kommunalfullmäktige för Sverigedemokraterna i Landskrona. Enligt bloggaren [[Torbjörn Jerlerup]] är Stefan Månsson också aktiv på det nazistiska forumet Stormfront.

Förutom att de forna Flashbackläsarna nu kommenterar överallt har de fått ett antal nya informationskällor. Främst är det nyhetsbloggen Politiskt Inkorrekt som blandar artiklar om brott utförda av människor de bedömer vara ”invandrare” med politisk propaganda för Sverigedemokraterna. PI har i stor utsträckning tagit över Flashbacks roll som källa för att berätta vilka som begått brott som det rapporteras om i medierna. Dock med en skillnad. Flashback har alltid varit en libertariansk sajt, en plats där allt får sägas. Det finns ingen redaktion utan informationen får man fram genom att medlemmarna tillsammans söker pusselbitar. Numera finns dock regler för hur man ska skriva om man fått reda på vem som begått ett brott. Det är inte helt accepterat att lägga ut namn och personnummer.

Politiskt Inkorrekt har en annan agenda. De lägger ut namn och personnummer på misstänkta och målet är att visa att medierna mörkar brottsligheten bland människor de inte anser vara svenskar. Detta visar man genom att berätta vad den misstänkte heter. Det handlar inte om att generellt visa vem som begår brott och stilla människors nyfikenhet. Här gäller heller ingen ”öppen svenskhet”. Har man ett namn som antyder att man inte har en svensk bakgrund klassas man som icke-svensk.

PI:s främsta mål är att visa att araber och andra människor från Mellanöstern och Nordafrika är särskilt misshagliga personer. Det sitter många utländska medborgare i svenska fängelser. Brottsligheten är global och man hamnar i fängelse i det land man begått brott och åkt fast i, inte i det land man är medborgare i eller har invandrat till. Statistiken visar också en något högre brottslighet bland unga män med invandrarbakgrund än unga män utan den bakgrunden. Att någon med ett utländskt klingande namn inte är ”svensk” är inte heller självklart. Men på Politiskt Inkorrekt komplicerar man inte verkligheten.

Som exempel kan vi ta att PI skriver om en man som gripits i Thailand för att ha sålt narkotikaklassade produkter på Internet. Mannen har ett utländskt namn och därför kallar PI honom för ”svensk”, alltså inom citationstecken. Man publicerar också en bild på honom. Det här är en liten nyhet som inte får någon uppmärksamhet i riksmedierna. När PI skriver om en svensk som fått fängelse för pedofili i Kambodja ifrågasätts det i kommentarerna varför PI skriver om detta. Redaktionen svarar att anledningen är att mannen har ett utländskt klingande namn. Att det snabbt framkommer att han bytt till detta namn spelar ingen roll, hans namn gör honom till ”utlänning” och det är det enda som intresserar PI:s läsare. Att bevisa att övergrepp begås av icke-svenskar och att medierna döljer detta är PI:s enda mål. Under sommaren övertygas vi mer och mer om att Sverigedemokraterna har en liknande agenda.

Vilka som driver Politiskt Inkorrekt är hemligt. Vi har inte heller fått uppfattningen att Sverigedemokraternas ledning känner till vilka som ligger bakom. Samtidigt står PI för en mycket viktig del av partiets mobilisering av väljare. Sajten har också annonser, men i augusti var det bara [[Kent Ekeroth]] samt [[Markus Wiechel]] från Sd-Norrköping som hade köpt annonser på bloggen till sina personvalskampanjer.

Kommentatorn

Vi bestämmer oss för att träffa en person som lägger mycket tid på att kommentera artiklar på Internet. Vi finner honom via en kommentar han skrivit hos en blogg som tagit upp SvD-artikeln och där bland annat beskrivit vilka bloggar som är Sd-vänliga. Eftersom hela kommentarsverksamheten bygger på anonymitet låter vi honom vara anonym även här. Vi kallar honom Jonas.

Jonas visar sig vara en snygg och framgångsrik kille från Stockholms innerstad, han skulle kunna vara tonårsflickors dröm på vita duken, men han jobbar i finansbranschen. Vi träffas på ett café i Stockholm där han är på besök. Han har en lägenhet i Stockholm men jobbar annars i ett nordiskt grannland. I Stockholm har han också sin segelbåt. Efter en veckas segling är han så brun att han har vita kråksparkar vid ögonen som har kisat mot solen.

Jonas har valt att träffa oss eftersom han vill nyansera bilden av Sverigedemokraternas anhängare. Han tänder en cigarett och förklarar att han inte är medlem i Sverigedemokraterna. Jonas uppfattar inte att anhängarna är särskilt välorganiserade, och han tror inte heller att Sd gör så många organiserade utspel. Den stora aktivitet som pågår på Internet är inte kopplad till Sd som partiorganisation. Anhängarna är mest ute efter att lufta sin frustration över den politiska korrektheten som han anser är betungande i Sverige. Han känner inte de andra som kommenterar och upplever inte att det finns någon som styr.

– Däremot kan det vara så att om man är inne på ett forum så kan de bli en debatt om en artikel som finns någon annanstans och då tipsar man varandra om det.

Jonas är 33 år och har lång erfarenhet av att debattera politik och samhällsfrågor på nätet. Nuförtiden följer han främst Politiskt Inkorrekt, han går in på bloggen varenda dag. Han använder inte Twitter, och Facebook lämnade han eftersom det blev för mycket ”socialt drama” som han utrycker det. När han tittar en djupt i ögonen med sin filmstjärnelook förstår man ungefär vad som utlöst dramat på Facebook.

Jonas bodde ett tag i London. Det var då han fick upp ögonen för hur ingen i Sverige får tycka att det finns problem med mångkultur. I brittisk press finns en bredare ideologisk spridning. Även nationalistiska åsikter uttrycks och, enligt Jonas, finns en betydligt större diskussion om mångkulturens fördelar och nackdelar. Den svenska medierapporteringen anser han vara censurerad när det gäller information kring invandring.

– Det är väldigt upprörande. Om det hade funnits en rapportering som berättat om hur det är i verkligheten och debattörer som skriver om baksidan med mångkulturen hade släppts fram, då hade jag inte varit lika engagerad.

Jonas har alltid gillat att debattera. Som ung var han med i MUF, var nyliberal och för fri invandring. Han var aktiv på diskussionsforum och debatterade flitigt mot rasister. När han fick jobb hade han inte tid att vara lika aktiv längre och sedan började han ändra åsikt, han upptäckte att hans teser inte stämde.

– I dag har jag till stor del köpt Sverigedemokraternas argument. Det var faktiskt i debatterna med mina motståndare som jag sakta men säkert köpte deras argument. Nu är jag ute och kommenterar artiklar för att jag anser att det är viktigt att budskapet kommer ut.

2006 röstade han för första gången på Sverigedemokraterna. Det som fick honom att svänga var en berättelse om en utsatt lärare som blivit attackerad av en förälder med utländsk bakgrund och där skolan hyssjade ner allt. I början var det ganska stigmatiserande att säga att man skulle rösta på Sverigedemokraterna, men Jonas är en person med gott självförtroende som gillar att diskutera, debattera och provocera och i dag har han inga problem att på fester berätta om sina sympatier för Sd. Han berättar att han har fått över sina vänner på sin sida och att de numera har ungefär samma åsikter som han.

Varje dag läser han nätupplagorna av Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, brittiska tidningar samt tar del av mediernas bevakning i landet där han nu jobbar. Mest kommenterar han mångkultur och andra frågor där han tycker att det saknas debatt. Ett tag var han irriterad på feminism och queerteori, men nu tycker han att det finns en bredare debatt i traditionella medier och då är han inte lika intresserad av att debattera de frågorna.

– Mitt drömparti är mer ett liberalt parti än ett konservativt. Jag önskar att Sd skulle vara mer som Fremskrittspartiet i Norge.

Han lyser upp när vi nämner Ny Demokrati. Om partiet hade överlevt hade det varit hans parti, säger Jonas. Alternativet till Sd skulle i dag vara något borgerligt parti, han skulle kunna lägga sin röst på centern eller kd för att de annars riskerar att åka ur riksdagen. För Jonas är den värsta tänkbara situationen att de rödgröna vinner samtidigt som Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen. Då har han ingen som helst lust att flytta tillbaka till Sverige.

Jonas blir väldigt upprörd av de motdemonstrationer som genomförs mot Sverigedemokraternas torgmöten. Han tycker att det är otroligt att representanter för andra partier är med och demonstrerar och hindrar väljare från att få höra ett annat partis budskap. På nätet använder han oftast ett och samma ”nick”, ett av sina mellannamn. Numera ger han sig inte in i timslånga debattrådar, det har han inte tid till. Det varierar hur mycket han kommenterar, det beror på vädret och årstiden. Ibland undrar han över tiden han lägger ner på kommentarer och funderar på hur mycket annat han skulle kunna göra om han lade sitt engagemang någon annanstans.

– Det är ointressant med ointressanta kommentarer oavsett om det är en person som är sverigedemokrat eller politisk motståndare. Jag kan bli triggad om någon skriver ett välformulerat inlägg som går emot vad jag tycker.

Han tror att Flashback är en inkörsport för många, de som där diskuterar om vem som har begått ett brott länkar ofta vidare till Politiskt Inkorrekt. En annan sajt av samma typ är Fria Nyheter. På sajten står: ”Fria Nyheter är en politiskt obunden nyhets- och informationsportal som står för en demokratisk värdegrund. Fria Nyheter vänder sig emot odemokratiska företeelser i samhället liksom kriminalitet och politisk korrekthet!”

Jonas tycker att Fria Nyheter har spelat ut sin roll medan Politiskt Inkorrekt valt att utveckla sin sajt. Skillnaden sajterna emellan är nog främst att PI helt bundit upp sig till Sverigedemokraterna medan Fria Nyheter även har nationaldemokratiska sympatisörer bland sina läsare. Han har inga större sympatier för Nationaldemokraterna som han tycker alltför ofta lutar mot nationalsocialismen.

– Nazister, islamister, det är same shit för mig.

Jonas anser att [[Jimmie Åkesson]] är en utmärkt partiledare och bland de andra partiledarna kan möjligtvis [[Maria Wetterstrand]] mäta sig med honom, men inga andra. Jimmie Åkesson är verbal och ger ett gemytligt intryck, menar Jonas.

– Jag tycker att han är helt suverän.

En annan politiker han gillar är Kent Ekeroth. Sverigedemokraternas ekonomiska politik intresserar honom inte. Det är inte därför han lägger sin röst på dem. Han skulle önska att partiet var mer liberalt, men det är inget som påverkar hans vilja att rösta på dem. Precis som Sd vill han ha hårdare tag inom kriminalpolitiken även om han tycker att partiet uttrycker sig ganska luddigt på det området. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och debatten om invandringen ”normaliseras” kommer den ekonomiska politiken kanske få en större betydelse för honom och hans eget engagemang kommer att minska.

Sverigedemokraternas historia spelar ingen roll för honom. Alla partier har en historia och han röstar på det parti som finns i dag. Han tror att han och hans vänner kommer vara de som gör att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen i höst.

Fotnot: Svensk, svenskare… Ett reportage om sverigedemokraterna, utges av Optimal Förlag och landar på bokhandelsdiskarna den 28 oktober. Läs även Makthavare.se:s intervju med de båda författarna. På förlagets hemsida kan också bokens introduktionskapitel provläsas.

Kommentera