Tillsammans med sajten Onyanserat recenserar Makthavare.se partiernas valfilmer. I dag har turen kommit till vänsterpartiet, vars film inte visas i TV4 men går att se på YouTube.
Regi: Välkommen till Barnkanalen! Som stort fan av bra personregi blir man besviken. Mycket besviken. Vi vet inte hur mycket regi [[Lars Ohly|Ohlys]] voice over fått, men den känns härligt behaglig.
Manus: Smaka på följande. Små lergubbar som köar utanför ett sjukhus (där en liten söt röd cykel står parkerad). Plötsligt dyker en ond allianshand ner från himlen, tar en massa vinstpengar och försöker fly iväg på en lastbil. En snäll hand med rött nagellack stoppar lastbilen, trollar pengarna till badskum som blir sjukhuspersonal i form av ännu mer lergubbar som springer tillbaka till sjukhuset och alla i kön får komma in. En liten lergubbe i rullstol avslutar allt med att putta in en liten kloss i en hög med klossar.
Tekniskt genomförande: Stop motion är väldigt svårt att lyckas med så det inte känns stelt och amatörmässigt. Vänsterns film är inte Wallace & Gromit direkt.
Originalitet: Första lerfilmen i denna serie av valfilmer. Så nog är det originellt alltid.
Slutsats: Är det inte lite ironiskt att Lars Ohly nu slutat kalla sig kommunist men ändå väljer att göra en typisk gammal öststatsfilm med lergubbar? Vi kan faktiskt inte förstå varför man inte gjorde samma film med riktiga människor istället. Hade det blivit bättre? Tänk samma film i Roy Bruckheimers händer med amatörskådespelare. Magi hade uppstått. Ett annat alternativ hade varit att gå lite på humorstilen á la centerpartiet:
Lastbilen stoppas av en maskerad man i röd mask. Han slänger ut allianschauffören, gör en u-sväng och vänder tillbaka mot sjukhuset. På vägen tillbaka står det massa sjukhuspersonal längs vägkanten som hoppar upp på flaket. Dom välter över alla kassar med pengar för att på det sättet få plats med mer sjukhuspersonal på flaket. Väl framme vid sjukhuset hoppar dom av och släpper in alla människor i kön på sjukhuset. Mannen som kapade lastbilen drar av sig sin röda huva – Lars Ohly! Han tittar rakt in i kameran och säger ”Vi vill skapa världens bästa välfärd”. Sedan hoppar han in i lastbilen som nu är röd och åker mot solnedgången.
”That last idea I really dig” – säger Bruckheimer. Men tyvärr så blev det inte så, utan Bruckheimer är tydlig med att han inte jobbar med barnfilm.
Roy Andersson gillar nog filmen. Att jobba med lergubbsamatörer utan uttryck skulle naturligtvis vara en utmaning.
Roy: 2
Jerry: 0
Onyanserat: 2
Makthavare.se:s analys
I vänsterpartiets film finns inga företrädare och inga excesser. Vänsterpartiet, ”Välfärdspartiet” valrörelsen till ära, vill i stället fokusera på en enda sakfråga – privata vinster i offentlig verksamhet. Upplägget känns nästan lite filosofiskt: som Adam Smiths osynliga hand, synliggjord och kritiserad i vänsterpartiets film.
I enlighet med partiets ambitioner på området är filmen ganska low-key. Partiet vill inte utmärka sig genom excesser, utan skalar ner. Det tycks finnas ett motstånd mot hela reklamfilmsgrejen inom partiet, och något extravagant skulle nog upplevas som slösaktigt av både sympatisörer och åskådare.
Frågan är dock om vänsterpartiets fokus på den enskilda frågan om privata vinster inom vården ger utdelning. Som ämne betraktat har det inte dominerat debatten i någon större utsträckning. Partiledare Lars Ohly har i stället för att prata om det han vill prata om fått ägna sig åt bröstpumpar. Partiledaren har också spelat ut i frågan om hundraser och avelsförbud – ett lite apart utspel i slutet av en valrörelse, kan tyckas.
Det är svårt att föreställa sig att partiet skulle vinna många nya väljare med sin valfilm. Men det är inget unikt för just vänsterpartiet: det är nog få av nuvarande riksdagspartier som lyckas pocka på uppmärksamhet endast med tevemediet. Ur det hänseendet har nog vänsterpartiets affischer större lockvärde – budskapet som slår an en sträng hos många, och är i somligt tämligen allmängiltigt. För vem tycker inte att vi ska ”hålla ihop”?
