[[Moderaterna]] är andra parti ut i Makthavare.se:s och Onyanserats recensionsrunda. Valfilmerna har både Royska kvaliteter och en del riktigt Bruckheimerska drag.
Titlar: Helg, Självkänsla, Kärlek på jobbet
Regi: Helt okej med tanke på vad han/hon har haft att arbeta med. Att det inte är förstasorteringens skådisar är uppenbart och då krävs det en [[Roy Andersson]] bakom kameran och det är det inte. Ganska generiska och märkligt mörka inspelningsplatser (fanns det månne inte budget för tillräckligt många lampor?) och emellanåt visas lite väl många ryggar på grund av kameraplaceringen. Det gör att man tyvärr inte riktigt får kontakt med de medverkande. I två av tre filmer är musiken riktigt väl vald.
Manus: Ett bra koncept som fungerar, om än lite haltande. Moderaterna har valt att helt fokusera på sitt mantra ”arbetslinjen” och gör tre filmer som lyfter fram olika fördelar med att ha ett jobb. ”Helg” ska visa hur skönt det är när arbetsveckan är slut och det är den film som talande nog fungerar sämst. Scenerna som visas är inget vi i redaktionen varken går i gång på eller kan identifiera oss med: en bilverkstad släcker ner, ett call-center tar helg, två unga tjejer sminkar sig, en Bromma-mamma blir hämtad av sin Volvo V70-man, en ansiktslös människa släntrar gatan ner med en systempåse i handen och grå gubbe i kostym köper tacoskal till fredagsmyset.
Kanske är valet av dessa ohyggligt andefattiga scener högst medvetet? Det får ju inte verka för kul att vara ledig. Då hänger ju snart Luther på korset och anarkin är ett faktum. ”Självkänsla” är en bättre film och visar olika yrkesutövare i situationer där de känner stolthet över sitt jobb. Vi får se cafébiträdet, byggarbetaren, ambulansföraren, läraren och slutligen affärsmötes-scenen där det klichémässigt skakas hand för att visa att affären gått i lås. Det gör att det blir ett visset och fantasilöst avslut på en annars välskriven film. ”Kärlek på jobbet” är en bra idé som tyvärr faller på grund av bristande kompetens i skådespeleriet (läs regin). Här visas situationer då flört uppstår på arbetsplatsen. Att använda Foreigners monsterhit ”I wanna know what love is” är väldigt lyckat och kompenserar en del för övriga brister.
Tekniskt genomförande: Generellt är scenerna för mörka och dystra och det lämnar en fadd känsla vilket är helt fel om tanken är att man ska bli peppad på att jobba. Annars är det ett kompetent kameraarbete och den gamla reklamdevisen att ”allt blir snyggare i slowmotion” gäller även här.
Originalitet: Det som gör de här filmerna något så när originella är att de genomgående berättar med bilder. Det finns ingen mästrande berättarröst, ingen ostig dialog utan bara bilder som visar blickar och kroppsspråk. Det är bra och ett ganska vågat beslut för att vara politisk reklamfilm.
Slutsats: Idén är bättre än genomförandet och det är ett bra försök. Hedervärt är att de vågar gestalta situationerna med hjälp av enbart bilder och i både ”Självkänsla” och ”Kärlek på jobbet” höjer musiken helhetsintrycket avsevärt. Moderaternas kidnappning av ordet ”arbete” är nu så långt gången och jag undrar om socialdemokraterna nånsin ska lyckas skrapa ihop lösensumman för att få det tillbaka. Jerry Bruckheimer är som bekant en vän av slowmotion, det vet alla som sett hans filmer. Det hårda fotot hade tilltalat honom, liksom den sentimentala tonen. Roy skulle gillat amatörcastingen och hyllningen av arbetaren men kameraarbetet och den spekulativa musiken skulle han tveklöst ha ratat.
Jerry: 4
Roy: 2
Onyanserat: 3
Makthavare.se:s analys
Makthavare.se är inte förvånade över att filmerna kretsar kring valrörelsen centrala fråga: jobben. Avsaknaden av problemformulering eller -lösning förvånar inte heller. Nya moderaterna har varit skickliga i berättargenren – filmerna förmedlar rörelse snarare än realpolitik, sentiment i stället för siffror.
Det är en smula oväntat att företrädarna för partiet är helt frånvarande. Både partiledare [[Fredrik Reinfeldt]] och finansminister [[Anders Borg]] mäter bra och är populära. Uppenbarligen har nya moderaterna tillräckligt stort självförtroende för att sätta all tillit till att varumärket i sig självt säger tillräckligt.
Filmerna kontrasterar över huvud taget inte mot andra politiska partier. Det finns inga parlamentariska krafter som vill avskaffa varken helgen, kärlek på jobbet eller självkänslan – eller som motsätter sig devisen att ”fler ska i arbete”. Men, ett sådant budskap är å andra sidan i linje i partiets omorientering mot att bli det nya Allmänintresset.
