Miljöpartiet har gått från kufstämplat lusekofteparti till innerstadstrendigt Anna Holtbladparti. Skillnaden kan tyckas marginell när man betraktar omslaget på Maria Wetterstrands bok. Det som vid första anblicken verkar vara en ”i lusekofta vid glesbygdssjö”-bild är i själva verket en ”i designerkofta nedanför Tantolunden på Södermalm”-bild. Boken igenom visar Maria Wetterstrand att det är okej att krydda tillvaron med den första bilden, trots att man hela tiden stannar kvar i den sistnämnda. ”Den nya gröna vågen” är utan tvekan valrörelsens smartaste bok.
Recension
[[Maria Wetterstrand]]
Den nya gröna vågen – Om mina gröna val och de goda exemplens makt
Forum, 2010
”Det här är inte partipolitisk propaganda”, sade Maria Wetterstrand på den pressträff där boken presenterades. Naturligtvis har en bok som släpps av ett språkrör, tillika ministerkandidat, mindre än en månad före valet, ett partipolitiskt syfte. Däremot är detta, till skillnad från många andra böcker utgivna av politiker under valrörelsen, riktigt smart politisk kommunikation.
Boken består av en samling essäer, korta berättelser, om människor, företag och företeelser som tillsammans bildar det Wetterstrand kallar den nya gröna vågen. Det handlar om att skaffa solceller hemma på villan, att äta mindre nötkött och mer vegetariskt, att ställa bilen och att driva företag med miljösmarta idéer som affärsidé.
Wetterstrand skriver en hel del om downshifting, att jobba mindre och lägga tid på upplevelser istället för pengar på prylar. Samtidigt är hon trivsamt befriad från pekpinnar, och karaktäriserar sig själv snarare som tekniknörd än downshiftare. Hon skriver lyriskt om hur både livspusslet och miljön gynnas av företag som säljer mat via internet och levererar den hem till dörren. Och hon delger läsaren små inblickar i det Wetterstrandska vardagslivet, utan att bli varken utlämnande eller kladdig. Exempelvis får läsaren veta att hon, när hon köper färdigmat, gärna väljer vegetariska alternativ, men att hon tycker om vegetariskt som liknar kött, till exempel sojakorvar och quornbiffar. Hela tiden är tonen tillåtande, tilltalet modernt pekpinnefritt. Det är bra att välja bort kött ibland, men själv är hon blandätare. Det är bra att ställa bilen, men själv kör hon ju bil, exempelvis till pendeltågsstationen i Flemingsberg.
Mitt i ett avsnitt om bilen, där den bilälskande vanependlaren nog nästan skulle vara på väg att lägga boken ifrån sig, meddelar Wetterstrand att hon verkligen förstår varför folk tar bilen istället för att samåka eller åka kollektivt – för att det handlar om att få en lugn stund för sig själv.
Det ska till en hårdfört utsläppsälskande nyliberal för att bli irriterad på Maria Wetterstrand. Till och med sådana tinar nog upp en smula när Wetterstrand, likt få andra partiledare, rabblar privata (stor)företag och prisar dem för allt bra de gör för miljön. Så låter gärna svenska politiker när de talar för branschfolk, eller när de marknadsför Sverige utomlands – men sällan blir det så många företagshyllningar på så få sidor för en bredare målgrupp. I det avseendet framstår Maria Wetterstrand som betydligt mer närstående Expressens än Aftonbladets ledarsida, för att tala med de Stockholmsmedier som så länge har älskat henne. För dem som reagerar negativt på ordet ”röd” i det rödgröna samarbetet måste det kännas befriande.
Till skillnad från den hårdföre nyliberalen tar Wetterstrand tydlig ställning för statliga morötter och piskor som ska få konsumenter och medborgare att göra miljövänliga val. Hon hymlar inte med att hon anser att det behövs en mycket aktiv miljö- och klimatpolitik för att världen ska slippa utstå ytterst allvarliga svårigheter. Samtidigt håller hon hela tiden rågången mot forna tiders miljöpartistiska domedagsprofeter. Teknikoptimismen är stark, och genom att vara så uppenbart entusiastisk för diverse tekniknördiga projekt blir Wetterstrand väldigt trovärdig. Därmed inte sagt att hon låter sitt naturvetarjag ta överhanden – nej, istället är boken jämnt kryddad med schyssta t-shirts och närproducerat surdegsbröd.
Det rödgröna samarbetet nämns på ett ställe i boken, i ett avsnitt om skolmatsentreprenören [[Carola Magnusson]]. ”Hon har bland annat lagat mat till två rödgröna partiledarträffar, vilket har varit mycket uppskattat från alla håll”. I övrigt lyser såväl [[Mona Sahlin]] som [[Lars Ohly]] med sin frånvaro. Miljöpartiet och Grön Ungdom nämns på ett par ställen, men mer partipolitik än så blir det faktiskt inte.
”Den nya gröna vågen” utger sig inte för att vara den fullständiga berättelsen om Sveriges framtid, eller om svensk politik. Essäerna är korta och boken snabbläst. Kritikern skulle säga att Wetterstrand bara skrapar på ytan, att hon undviker de svåra frågorna, navigerar undan när det riskerar bli komplicerat. Exempelvis diskuterar hon inte om det är möjligt att ställa om allt jordbruk till ekologiskt, eller vad en sådan omställning skulle innebära. Man skulle kunna säga att det är en smula ohederligt, att Wetterstrand gör det lätt för sig. Å andra sidan kräver inte bokens format att hon ska bli alltför utförlig, och hon ger heller inga löften om att detta ska vara en utförlig bok. Redan i förordet slår Wetterstrand fast att boken är ”ett axplock av goda exempel”, och det är exakt vad hon levererar.
Till skillnad från tråkig och uppenbar partipolitisk propaganda är Maria Wetterstrands bok smart politisk kommunikation. ”Gillar du också surdeg och schyssta villkor för kvinnorna som jobbar i tredje världens textilindustri? Tycker du också att vi ska vara rädda om miljön, och att det är svårt att få ihop livspusslet”, frågar ”Den nya gröna vågen”. Men när målgruppen svarar ja skriver Wetterstrand inte läsaren på näsan med några partipolitiska pamfletter, utan låter slutsatsen hänga i luften, att plockas av läsaren lagom till valdagen.
”Hon har skrivit boken själv, men när jag blev stressad över tidsplanen önskade jag att hon inte gjort det”, sade Wetterstrands förläggare på bokens pressträff. När de läser ”Den nya gröna vågen” förtjänar en hel del politiska spökskrivare dra öronen åt sig och skämmas lite grann. Det är så här en slipsten ska dras.
