Politiska reklamfilmer. Kan man recensera sådana? Ja, visst kan man det!
I unikt valsamarbete kommer sajterna Makthavare.se och Onyanserat stå för valrörelsens viktigaste valfilmrecensioner. Onyanserat har naturligtvis sitt eget filmmanifest, men presenterar här nedan en särskild anpassning för den politikstinna miljön som är valrörelsen:
Kombinationen politisk flathet, konsensus-kultur och att budskapen endast marginellt skiljer sig åt nuförtiden gör filmerna väldigt lika. Efteråt får man verkligen anstränga sig för att komma ihåg vem som var avsändare.
Det är som med filmer producerade av Jerry Bruckheimer (Armageddon, Pearl Harbor, Bad Boys m fl). Då är regissören som hyrs in habil och säkert finns ambitioner att göra ett personligt avtryck, men när Bruckheimer står och kliar sig i skägget efter en till synes lyckad tagning vet man att det i slutändan blir som han vill ändå. Regissören som en gång gjorde spännande avantgarde-filmer på filmskolan gör nu cyniskt franchise-foder för en publik som vill bli matad med sked. Politikern som en gång stod på barrikaderna sitter nu med en avslagen Ramlösa och kohandlar med rasister i ett dystert konferensrum i Landskrona kommunhus. Samma resa, olika personer.
Så precis som med amerikanska blockbusters handlar politisk film om att hitta minsta gemensamma nämnare. Och det är så filmerna bör bedömas. Vi skapar därför ett ”Bruckheimer-index” och betygsätter filmerna utifrån det, men vi kommer även titta efter hur pass mycket ”Roy” filmerna är, eftersom [[Roy Andersson]], med sina filmer för socialdemokraterna 1985, var den sista som gjorde politiska filmer med lite stake i.
Makthavare.se kommer också att recensera filmerna, men ur ett mer politik-taktiskt perspektiv. Först ut: folkpartiet!
