I en smockfull hörsal blev det till slut dags för den absoluta höjdpunkten i Pride House: partiledardebatten. Åtta partiledare, femtio dagar kvar till valet och en riktigt rolig debatt.
Inför RFSL:s traditionella partiledardebatt hade [[Göran Hägglund]] som tackat nej, men det blev ingen tom stol som 2006 (då [[Göran Persson]] tackade nej), den hade nämligen inte fått plats, eftersom både [[Gudrun Schyman]] och [[Rick Falkvinge]] var på plats. Mån bekant ga besvikna fick vända i dörren då publiktrycket var oerhört högt, en markant skillnad jämfört med 2006. Intresset tyder på att hbt-communityt verkar bry sig mer om partier, men kanske också kan ses som ett symptom på att det varit väldigt lite partipolitik i Pride House i år. Det vi fick se var antagligen den partiledardebatt som lockade till mest skrattsalvor i publiken i årets valrörelse. Tonen var ofta hjärtlig och vänlig, samtidigt som det trots allt framkom att det finns skillnader mellan partierna.
Det är ingen hemlighet att de rödgröna, feministiskt initiativ och i viss mån piratpartiet står närmre RFSL:s analys och förslag på reformer än allianspartierna. De som tydligast stod längst ifrån i debatten var moderaterna och [[Fredrik Reinfeldt]] (men som sagt, Göran Hägglund var inte på plats). Reinfeldt sa tydligare än någon annan nej till värdmödraskap (även kallat surrogatmödraskap) och nej till fler juridiska föräldrar än två, även om han i den senare frågan även var helt enig med [[Maud Olofsson]] och [[Jan Björklund]]. [[Jan Björklund]] var även han emot moderkapspresumtion, men verkade inte riktigt vilja stå för det, villade bort sig lite i diskussionen och hänvisade till folkpartiets landsmöte.
Fredrik Reinfeldt bjöd också på debattens stora överraskning, när han meddelade att det ”från och med nu” är moderaternas linje att steriliseringskravet och kravet på att vara ogift för att få genomgå könskorrigerande behandling inte behöver utredas mer. Även [[Mona Sahlin]] överraskade när hon förtydligade att socialdemokraterna, precis som sina samarbetspartier, vill slopa informationsplikten för personer som lever med hiv.
Mona Sahlin, [[Maria Wetterstrand]], Gudrun Schyman och [[Lars Ohly]] fick frågan om de kan tänka sig någon övre gräns för antalet, apropå att de sagt sig vara för fler än två juridiska vårdnadshavare. Sahlin menade att frågan förlöjligade diskussionen och påpekade att antalet vårdnadshavare är en fråga också utanför hbt-politiken. Wetterstrand blev även hon provocerad och svarade argt att ”det här är seriös politik, inget lattjo lajbans”. Ohly påpekade att det inte bara inom frågan om vårdnadshavare utan inom alla hbt-frågor finns skillnader mellan blocken och att kristdemokraterna ”har veto” inom alliansen.
[[Gudrun Schyman]] var den som låg allra närmast RFSL:s linje i olika frågor, till exempel vill feministiskt initiativ slopa 18-årsgränsen för att kunna genomgå könskorrigerande behandling. Även Maria Wetterstrand öppnade för en slopad åldersgräns, men under vissa förutsättningar. Rick Falkvinge tog en annan vinkel i debatten, integriteten, och pekade på att FRA har specialtillstånd att registrera sexuell läggning.
Sammantaget var debatten oväntat detaljerad. Familjepolitik, transfrågor, smittkyddslagen samt asylpolitiken avhandlades och det är omöjligt att i ett referat återge allt från en riktigt bra och underhållande debatt. Håll därför utkik efter vår webbutsändning av hela debatten, som publiceras här inom kort. Till sist, kortfattade omdömen om alla åtta debattanter:
Fredrik Reinfeldt: Lugnast, men framstod stundtals som lite arrogant.
Maud Olofsson: Närmare RFSL än sina allianskollegor, men framstod ibland som en smula opåläst.
Jan Björklund: Verkade vilja gå längre än sitt parti, men la band på sig och framstod då snarare som oförstående.
Lars Ohly: Plockade poäng på att vänsterpartiet länge varit hbt-vänligt. Oerhört taggad, ibland lite för taggad, då han lät mer arg än smart.
Mona Sahlin: Lugn, tydlig och argumenterade väl, men kunde inte ge svar på varför det inte blev äktenskapslagstiftning under förra mandatperioden, när hon satt i regeringen.
Maria Wetterstrand: Glad, hungrig och den som kom fram allra bäst, i en skara av många duktiga partiledare.
Gudrun Schyman: Vass och välargumenterad, vilket straffade sig när moderatorerna [[Devrim Mavi]] och [[Alex Voronov]] fördelade ordet rättvist och tvingades avbryta Schyman.
Rick Falkvinge: Utgick från det i hbt-sammanhang ofta osynliga integritetsbegreppet, men var osynlig långa stunder.
Göran Hägglund: Inte på plats, vilket mest framstår som rätt dumt när alla andra är det.
