Som alltid visade scenkonstkollektivet ÖFA vart det feministiska dansskåpet ska stå, från Lilla Scenen i Pride House. Föreställningen I Ass Jazz bjöd på både trolleri, sex och postironisk kärlek. Ungefär halvvägs in i I Ass Jazz, i vilken [[Amanda Apetrea]], [[Emma Tolander]] och [[Lisen Rosell]] medverkar, stirrar fem avstänga leksakskaniner på mig. De har efter att ha gullat runt en stund (åh, älskade maskinella vevljud och fejkade kaninpip) placerats alldeles vid fonden, med blicken rakt fram. De är i min ögonhöjd, vi tittar på varandra. Mötet med kaninerna blir en paus i en föreställning som är rolig, men som samtidigt kräver koncentration.
Det börjar med att två av dansarna klär av sig på underkroppen och älskar röven. Det är fint och roligt. Sen följer en knapp timme av ömsom repetitiv, ömsom galen koreografi om kärlek, längtan och det där ärliga i att vara så kåt att man vill gråta. Föreställningen spelar mot danskonsten med ironi och postironi, ett ganska enkelt grepp men fortfarande så sällsynt på svenska dansmattor att det blir angeläget. ÖFA har varit en feministisk kompis i den svenska dansen i ett par år och det är skönt att se att gruppen fortfarande orkar och vill bry sig om att skapa högkvalitativ konst från andra perspektiv.
