Att leva med psykiska problem är förknippat med tabu och skam, vilket problematiserades i samtalet ”Publika psykfall”, under vilket ”offensiv offentlighet” presenterades som strategi.
Seminarium: PUBLIKA PSYKFALL
Arrangör: Psykradikal minnesfond
Plats: Klarabiografen, Pride House
Publik: c:a 80 personer
Budskap: ”Psykiska sjukdomar måste bli en offentlig diskussion.”
Citatet: ”Jag menar att det är min släkt som har problem med min livsstil, inte jag.” (Sofie Wahlström, apropå att få diagnosen ”livsstilsproblem”.)
[[Susanna Petersdotter]] och [[Sofie Wahlström]] inledde diskussionen med att presentera sina personliga psykiska diagnoser. De lämnade sedan över till [[Nienori Engdahl]] som presenterade ett utdrag från sin nätbaserade bilddagbok, i vilken hennes liv som psykiskt och fysiskt sjuk dokumenteras självbiografiskt. Susanna Petersdotter presenterade också hen bilder ur sitt liv, bland annat på klänningar gjorda av tomma pillerkartonger, dokumentära bilder inifrån avdelningar hen varit inlagd på och skildringar av hens bullimi.
Susanna Petersdotter redogjorde för vad Psykradikal minnesfond arbetar med – en vardagsaktivism i form av att vara offentlig med sin psykiska sjukdom. Panelen var enig om att en öppenhetsstrategi både är politiskt viktig, men också har en peppande effekt. Nienori Engdahl menade att skammen många med psyisk sjukdom känner hämmar ens förmåga att söka hjälp och att vara offentlig men sin egen sjukdom är en metod för henne att stötta andra i liknande situationer.
Panelen beskrev att de genom att vara ”offensivt offentliga” får kritik för att vara effektsökande ”attention whores”, vilket de menade är bevis för att offentliga diskussioner om psykiska sjukdomar är tabu, medan att ha en fysisk sjukdom ofta kan leda till sympati från omvärlden. Jämförelsen med personer som exempelvis lever med cancer och bloggar om det är inte långt borta. Panelen beskrev även det värdefulla i att ett psykradikalt perspektiv uppmuntar till större kunskap och får en att inse värdet i att separera sig själv från sin sjukdom.
Sofie Wahlström menade att arbete med en radikal syn på psykiska sjukdomar handlar dels om att arrangera samtal, skriva artiklar och vara offentlig i sin vardag, för att bryta tystnad och skam, men också om att kämpa mot synen på psykiskt sjukdomar inom vården, som bland annat yttrar sig i att patienter inte får prata med varandra. Sofie Wahlström menade att förbud mot interaktion ofta används som ett maktmedel från vårdpersonal. Susanna Petersdotter berättade om en vårdare hen mött på en bullimiklinik, som berömt henom för viktminskning, när hen inte ätit på fyra dagar.
I samtal med publiken diskuterades olika strategier för hur man kan hantera myndigheter och vården när man som psykiskt sjuk behöver konfronteras med dem. Flera personer bidrog med tips på hur man som psykiskt sjuk kan navigera i myndighetsdjungeln.
