Heaven or hell för Hägglund?

Kristdemokraterna har problem. Sedan partiet i 1998 års val under ledning av [[Alf Svensson]] fått 11,8 procent av rösterna har det bara gått nedåt och nu ligger partiet och guppar kring fyraprocentsgränsen. [[Göran Hägglund|Göran Hägglunds]] retorik kring ”verklighetens folk” har inte lyckats vända den nedåtgående trenden och det finns inga tecken på att kristdemokraterna skulle kunna göra några signifikanta framsteg i opinionen före höstens val.

I en artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift (2010/2, ej på nätet) visar [[Douglas Brommesson]] övertygande hur kristdemokraterna utvecklats från ett konfessionellt, universalistiskt – kanske t o m fundamentalistiskt – parti i början av 1960-talet, till ett mer sekulärt, partikularistiskt parti som vill minimera politikens utrymme i samhället. Partiets förändring har sin grund i den sekularisering och individualisering som präglat det svenska samhället de sedan 1960-talets början.

En av de svåra frågorna för [[Göran Hägglund]] att brottas med är varför en allmänborgerlig väljare skulle rösta på just kristdemokraterna i stället för på moderaterna, centern eller folkpartiet. Visst – partiet har en liten kärntrupp kristna väljare. Men den kärntruppen är inte tillräckligt stor för att garantera en fortsatt riksdagsplats.

Kristdemokraterna har också ett pedagogiskt problem i att förklara hur kravet på ett utvidgat vårdnadsbidrag är förenlig med den behårda arbetslinjen, och inte ett uttryck för en bidragslinje.

Vid sidan av satsningar på äldreomsorgen och minskat utrymme för politiken försöket partiet övertrumfa moderaterna och folkpartiet i frågor om lag och ordning och krav på strängare straff. Från högerpopulisterna i Ny Demokrati har kristdemokraterna övertagit uttrycket ”verklighetens folk” och spelar upp en motsättning mellan kulturelit och folk. Retoriken har hittills visat sig föga framgångsrik.

Kristdemokraterna har trots allt goda chanser att klara sig kvar i riksdagen. Den kristna kärntruppen tillsammans med allmänborgerliga stödröster ger sannolikt partiet ett röststöd motsvarande det man erhöll i 1994 års val, d v s 4.1 procent. Men marginalerna är små och 2010 års val blir ett ödesval för partiet. Om kristdemokraterna skulle trilla ur riksdagen, kommer partiet då verkligen att kunna ta sig tillbaka? Jag tvivlar på det.

Kommentera