KOMMENTAR | De senaste åren, och än mer i år, har det blivit uppenbart att det inte längre finns en Almedalsvecka. Istället har flera parallella Almedalsprocesser uppstått, vid sidan av den traditionella politikerveckan.
För några år sedan började läkemedelsföretagen, bland annat på grund av förändrade regler för marknadsföring av läkemedel, åka till Almedalen. De politiska partierna skickar inte längre bara kanslitoppar, riksdagsledamöter och kampanjglada ungdomsförbundare, utan också en stor mängd lokala representanter och sidoorganisationer. Intresseorganisationerna är så många att den som är intresserad av vissa sådanas aktiviteter – till exempel kvinnofrågor, biståndspolitik eller energifrågor – kan sätta upp ett alldeles eget Almedalsschema. Under veckan har jag träffat flera personer som varken vet vilken partiledare som talar i parken eller är särskilt intresserade av det.
Detta är ju inte nödvändigtvis något negativt. Det är inte så, vilket vissa kommentatorer verkar tro, att veckan slutat vara de politiska nördarnas Mecka. Vad som istället har hänt är att politikerveckan kompletterats med flera parallella veckor. Det är dock ändå för politikerna flertalet kommer. Också de smalaste av arrangörer har som mål att locka politiker, men då handlar det om de smala sakfrågornas politiker snarare än om dem som ger medial stjärnglans. Till veckans många mygelmiddagar bjuder kommunikationschefer och PR-konsulter in både politiker, opinionsbildare och myndighetsrepresentanter. Även särintressena (för att tala med [[Fredrik Reinfeldt]]) har alltså en tydlig (önskan om) koppling till politiken. Men Almedalen har inte längre ett självklart epicentrum.
I början av 2000-talet såg de flesta Almedalsbesökares schema ungefär likadant ut. Under dagen valde man mellan hundratalet olika seminarier, innan det var dags för ett av några få rosévinsmingel före kvällens partiledartal. Efter talet var det dags för eftersnack – och dagen därpå upprepade man i princip samma sak.
I dag springer den vane Almedalsbesökaren på tre olika seminarier per ”pass” – man stannar i princip aldrig två timmar på ett ställe. Även om man ett par gånger under veckan går på ett helt seminarium försöker många smita när frågestunden sätter igång. De PR-konsulter som lärt ut att ”man behöver inte ordna egna seminarier, det går bra att gå till andras, presentera sig, och ställa en fråga” kanske borde lagt till att presentera sig gärna är något man gör lite kortfattat. Det är ju också en fördel att ställa frågor med presentation av sig själv på seminarier som på något sätt har någonting att göra med det man till vardags sysslar med.
Men blir det då inte svårt att få uppmärksamhet i detta myller, ja, närapå omöjligt? Det beror väl på vad man menar med uppmärksamhet. På ett av tisdagens seminarier satt mindre än tio personer i publiken, varav fem hade organisatörens t-shirts på sig. Men bland de övriga fanns en riksdagsledamot – välkänd för sitt stora engagemang och inflytande i närliggande frågor, och en ledarskribent som definitivt kommer att skriva om ämnet under sommaren. För en liten opinionsbildande organisation kan just det vara syftet med Almedalsarrangemanget. Men något epicentrum, eller någon ”veckans snackis” som faktiskt alla pratar om, det har Almedalsveckan inte i år, och kommer sannolikt aldrig mer få.
