Moderater ska bara söka information i öppna källor och alltid stå för vilka de är. Det är grunden i deras sociala medier-etikett, som [[Pär Henriksson]] skrivit. I Paul Ronges bok ”Sociala medier – från ord till handling på en halv minut” säger han att moderaterna tagit intryck av Obamakampanjen, Conservatives i England och CDU i Tyskland för sin digitala valrörelse. Makthavare.se publicerar exklusiva utdrag ur boken. Läs första delen här.
***
Har du själv utarbetat någon sociala medier-etikett?
»Ja, Moderaterna har en som jag gjort. Man ska uppträda precis som man gör i verkliga livet. Allt handlar om att bygga förtroende. Att alltid stå för vem man är. Jag skriver alltid under med mitt namn och jag lägger alltid ut min e-post och bloggadress om det går. Vi moderater ska bara söka information i öppna källor och inte försöka komma åt källor som det inte är meningen att vi ska ha tillgång till.«
Hur använder du de olika verktygen?
»Det har förändrats över tid. Facebook är min personliga bas. Där lägger jag upp foton och umgås med gamla skolkompisar. Twitter är de löpande kommentarernas forum.Där finns inte alls lika många människor som på Facebook, men många journalister och politiker som det är viktigt för mig att kommunicera med. Där för jag den löpande diskussionen, jag länkar till evenemang och intressanta artiklar. Bloggen, ska jag ärligt säga, har kommit på undantag. Där beskriver jag skeenden när jag behöver mer plats. Men det är enklare att skriva 140 än 2 500 tecken.«
Du var ju med på Fokusresan 2008, när vi fick vara med om Obamas historiska seger i presidentvalet. Vilka slutsatser drog du då av användandet av sociala medier?
»Att det spelade stor roll för att mobilisera och engagera människor, och organisera det man gjorde på fältet. Det var en låg tröskel för att få vara med i valkampanjen. Man kunde göra allt från att ›signa upp‹ sig på ett nyhetsbrev till att ringa telemarketing och ta reda på vilka man kunde kontakta i sitt grannskap. Kan du få människor att göra något får du en större lojalitet. Då står man upp för Obama, eller Moderaterna i vårt fall.«
Hur har ni moderater sedan omsatt alla kunskaper här i Sverige?
»Vi testar oss fram. Det är svårt att kopiera något som andra har gjort, särskilt när det är gjort på ett amerikanskt sätt. Där är allt så personcentrerat, det är det inte här.«
Vad har ni kunnat kopiera från Obamas segerkampanj och vad är för »amerikanskt« för att fungera här i Sverige?
»Vi har tittat mer på tekniken än på innehållet. Vi har också studerat Conservatives i England, CDU i Tyskland och Finländska Samlingspartiet Kokomus. Finländarna ligger nära oss kulturellt och de har varit framgångsrika på nätet. Det finns en utbredd missuppfattning om hur Obama använde sociala medier. Hans valkampanj var den dyraste i världen och hade en budget på massor med miljarder. Där fanns en enorm back office-funktion, med hundratals människor som kunde föra dialog med väljarna. Det var ju inte Obama själv som svarade på nätet. Sådana möjligheter har inte vi Sverige. Där får den moderate riksdagskandidaten själv sköta en sådan dialog och då blir det omöjligt med en riktigt omfattande tvåvägskommunikation. Jag brukar säga till våra partimedlemmar: Gör det ni är bekväma med! Och gör något ni vet att ni kan hålla på med över tid. Många testar sig fram. Det tar ett tag att leta sig fram till hur sociala medier ska användas. Det Obama hade var ett väldigt inkluderande budskap. Alla kan bidra med sitt. Där finns det mycket att lära av.«
Vad har ni för strategi i valrörelsen?
«För det första vill vi sänka tröskeln så mycket det bara går för att göra en insats för Moderaterna. Det kan vara allt från att teckna sig för ett abonnemang på ett nyhetsbrev, till att gå med i en Facebook-grupp som gör något på fältet. För det andra vill vi att människor ska ta egna grepp. Tidigare handlade valrörelser bara om att man tog initiativ centralt. Nätet möjliggör för folk att själva göra saker, till exempel att ta kontakt med partimedlemmar som sitter i andra delar av landet, länka till varandra, och så vidare. Det handlar om att hitta varandra, följa varandra på Twitter och adda på Facebook.«
Kan det inte vara farligt också, för ett parti att släppa gräsrötterna fria på det här sättet?
»Ja det finns en risk i det, men det finns det också i att människor sitter och skriver korkade insändare som vi inte har kontroll över. Risken är inte ny, möjligen mera spridd.«
Vilka mål har du själv med din närvaro på Facebook och Twitter?
»Att alla sympatisörer ska kunna hitta mig och få kontakt. Och att de blir en del av vår kampanj.«
Trots att det nu finns jättestora möjligheter till masskommunikation via sociala medier, så väljer ni – liksom Socialdemokraterna – att satsa på en stor traditionell dörrknackningskampanj i valet. Varför?
»Därför att det är effektivt, mätbart och vi vet exakt vilka vi når. Du vet vem som bor var och knackar på rätt dörr. Du kan annonsera på Facebook och också nå många, men politik handlar om förtro ende, det får man genom samtal. Personliga samtal är starkare än digitala. Det märks även i sociala mediekonferenser och vid ›Makthavarölen‹ som arrangeras av Makthavare.se och tidningen Fokus. Åh vad kul att träffas på riktigt! Det är djupt mänskligt. Sociala medier kommer inte att avgöra valet, men de kommer att spela viktig roll. Det här är ingen paradox. Personliga samtal och närvaro på nätet stärker varandra. Om Kent Persson, oppositionsborgarrådet i Örebro, knackar dörr, då får han fler väljare. Särskilt eftersom han också är känd på nätet.«
Är Kent Persson ett föredöme när det gäller sociala medier?
»Ja, Kent Persson är väldigt aktiv varje dag och vågar vara personlig. Han tycker saker han själv står för och kommenterar andra, inte beroende på vad han tror ger mest röster.«
Är ni stolta över honom?
»Absolut!«
Men när han är kritisk då? Han har ju bland annat kritiserat partiet för bristande empati?
»Det tycker jag är bra. Vi vill ju bli Sveriges största parti och då måste vi acceptera att det får finnas olika åsikter. Partikulturen mår bra när människor vågar säga ifrån och som tycker annorlunda. Jag har hittills inte sagt till någon att så här får du inte tycka. Modern politik fungerar inte centralstyrt.«
Är ni inte rädda för en bumerangeffekt?
»Enda sättet är att vara väldigt öppen. Du får bloggbävningen eller reaktionen ändå och enda sättet är att vara där och prata med folk. Självklart finns risken att enskilda människor gör något dumt. Det går inte att ha förhandsgranskning eller censur. Vi måste räkna med att folk har rimligt gott omdöme. Gör folk fel får vi påpeka: det där var dumt gjort. Där borde du nog be om ursäkt.«
Har ni i era regler, att man inte ska dricka något innan man går upp på nätet eller när man är riktigt arg?
»Man ska tänka på att allt man sagt på nätet blir kvar i evighet. Vi ska respektera människor. Det finns ingen anledning att angripa Mona Sahlin som person, utan bara hennes politik. Självklart vill hon också göra det bästa för Sverige. Ett bra råd är också att inte skicka mejl när man är kritisk. Ring i stället, säger jag ofta internt.«
Hur ser du på SvD-artikeln 2 februari 2010 där det visade sig att 69 av 77 riksdagsmän på Twitter ignorerade kontaktförsök från väljare?
»Det är ingen bra statistik, men jag har svårt för artiklar som bara baseras på kvantitet. För majoriteten av riksdagsmännen är Twit-ter ett nytt och ovant verktyg. Det är nog inte så många som kom-mer att bli kvar, men de som blir det kommer att bli betydligt bättre. Det handlar ibland om rena teknikutmaningar, alla fattar inte hur man ska göra.«
Ger ni kurser för de aktiva?
»Ja vi ger kandidatutbildningar, en baskurs i hur sociala medier fungerar. Man kan ju också tipsa folk personligt.«
Jobbar inte du för mycket?
»Jo, det är en stor utmaning. Nu ingår det i jobbet att jag alltid ska nås. På ett sätt ger det en stor frihet. Jag kan ju sköta mitt jobb oavsett var jag är. Nackdelen är informationsstress, eftersom jag hela tiden är uppkopplad. Men så får det förbli till den 19 september 2010. Efter valet kommer det att lugna ner sig. När jag har längre semester försöker jag att inte vara uppkopp-lad. Jag tar lediga kvällar då jag inte läser mejl, utan läser en bok och dricker en whisky i stället. Faran i det stora informationsflö- det är att man tappar perspektiven. Det är lätt att bli fångad i en speciell kanal, och tro att Twitter alltid är så viktigt och stort. Det som händer här kanske inte alls är stort i Värmland. Svårigheten är att bedöma vilka saker som är viktiga och vilka som inte är det. Vi har Retriever som pressverktyg. Sökverktygen finns inte riktigt på nätet. Man kan göra sållningen via sökverktyg. Men till syvende och sist så måste människor göra bedömningen vad som är viktigt, det måste göras manuellt. Så är det ju med tra- ditionella pressklipp också.«
Det blev ju skandal och stora problem för ert parti när dåvarande presschefen Edvard Unsgaard skrev sin statusrad på Facebook om »ryskan som städat bajs i hans trappa«.Hur undviker man sådant?
»Det var inte hans bästa Facebook-uppdatering, men jag tycker ändå att det tog väl stora proportioner. Känner man honom så finns det inget skäl att tro att han ville något illa. Han försökte ju ge beröm till någon som han tyckte gjorde en insats. Det finns alltid en risk när du skickar iväg något på Facebook eller Twitter. Du måste tänka efter innan du trycker på sänd. Vi diskuterar igenom allt vi gör – vi idkar en nästan maoistiskt självkritik. Varför blev det så här, varför blev det bra eller dåligt? Den gamla sanningen gäller, att det är på sina fel som man lär sig.«
Privat/offentligt smälter ihop alltmer. Vad ställer det för krav på en partiledare?
»Det är extremt individuellt. Man ska göra det man är bekväm med. Det var rätt av Gudrun Schyman att dansa i Let’s dance. Det skulle inte passa Fredrik Reinfeldt, men han gör också helt rätt. Fredrik gillar att dricka kaffe med vårdbiträden och diskutera med dem. Han skulle inte vara bekväm med att vara ute på nätet, han skulle inte känna sig trygg. Du ska inte heller knacka dörr om du inte gillar det. Rollen kring offentligt/privat förändras över tid och i dag är nyfikenheten på offentliga personers privatliv är stor. ›Dansbanesyndromet‹, det vill säga att allt som den yngre generationen gör tycker den äldre är fasansfullt, det ska vi akta oss för. De värderingar som gäller just nu kanske inte gäller om tio år. Jag tror samhället blir alltmer liberalt.«
Människor kommer ju inte på möten och blir alltmer obenägna att be- tala medlemsavgifter. I SVT Rapport gick ett reportage om att det kom- munala partistödet hade växt dubbelt så snabbt som inflationen sedan 2006. Varför samlar ni inte folk via Bambuser och andra verktyg inom sociala medier? Då skulle politiskt intresserade småbarnsföräldrar, folk med dåligt med tid och dåliga reseförhållanden eller ovilja att sitta på möten också kunna vara med, interaktivt via webb och chatt?
»Vi får fler människor som tar kontakt via nätet och det kommer att innebära en stor kulturförändring, men den klassiska partistrukturen är inte död. Folk är nog beredda att betala medlemsavgift, men vi har varit dåliga på att fråga. Själva utmaningen är att få dem att kunna bidra på ett vettigt sätt. En myt är att folk går in i ett parti och sedan inte får vara med och arbeta. Tvärtom dränker vi ofta människor i arbetsuppgifter. Då slutar de ofta efter några år, när de blir 35 och får barn. Hur ska vi få att människor att engagera sig på ett sätt som passar dem? Det är en viktig fråga för ett modernt parti.«
Är er strategi att få fler att göra mindre?
»Ja, får vi fler aktiva så kan vi fördela uppgifter på ett bättre sätt. Vi ska uppskatta varje insats lika mycket. De som har en traktor och kärra kan vara beredda att åka ut och spika upp en vepa. Människor har olika sätt att engagera sig. Det är tyvärr alltför ofta bara ›fina‹ uppdrag som uppskattas.«
Nu kan ni göra journalister till »rundningsmärken« via sociala medier?
»Ja, ta bloggandet som exempel. Det har nog förändrat journalistiken mer än politiken. På nätet uppstår alltmer av mediekritik, inte bara anklagelser om att media har fel, utan också genom att nya perspektiv tillförs. Folk som kan saker, exempelvis juridik, kan gå in via en blogg och nå hundratusentals. Det ger fler människor möjlighet att vara med i debatten. Människor kan ge sin egen uppfattning om vad som faktiskt skedde. FRA-debatten var en sådan. [[Ilmar Reepalu]] hamnade i en diskussion med Skånskan, om vad han sagt eller inte sagt. Tidningen hade en bild, Reepalu hade en annan. Den sortens diskussion stärker både journalistiken och politiken.
Medborgarjournalistiken växer. Killen som blev trakasserad av polisen vid Hornstull, och fotograferade det, är ett exempel. Allmänheten får möjlighet att granska myndighetsutövning. Det här tror jag vi får se mer av. Medborgarna blir journalister, men journalister blir också ›medborgare‹, i meningen amatörer. De gör inte samma professionella nyhetsvärderingar och bedömningar som förr. Sedan må det bero på bristande tid, resurser eller av andra skäl.
Media har exempelvis haft ett antal tveksamma publiceringar. Det är en fara. Ska vi läsare finansiera journalistiken, måste media också visa att de upprätthåller riktiga professionella redaktioner. Annars är de ju bara medborgarjournalister, som får lön för ett jobb de inte riktigt utför. När Carl Bildt träffar journalister vill de oftast ha en snabb kommentar. Fördelen med att han har en blogg är att han kan skri- va längre. Det är en styrka för honom och ett bra verktyg, eftersom det är tidsoberoende. Carl behöver inte få tag på journalisten och han riskerar ingen snuttifiering.
Många vill få en chans att beskriva sammanhangen i politiken, men det är få politiker som får sitta en timme med [[Thomas Ramberg]] i Ekots Lördagsintervju. Du kan tala med en Expressenreporter i 35 minuter och det enda som kommer i tryck är ett åtta ords citat. Då kan det vara skönt att länka till en blogg där du verkligen får förklara vad du menar.«
***
Ronges bok kommer ut i dagarna på Optimal förlag.
