I den lilla pärlan till politisk nördlitteratur om amerikanska valkampanjer och livet i stort betitlad Buck up, suck up… and come back when you foul up berättar de politiska konsulterna [[James Carville]] och [[Paul Begala]] en sedelärande historia om politikern [[Bob Casey]] i Pennsylvania.
Han var en devot katolik som tre gånger kandiderade till posten som guvernör i delstaten. Han förlorade varje gång och förärades till slut smeknamnet ”The three-times loss from holy cross”.
Och för att göra en lång historia kort så kandiderade han en fjärde gång, vann mot förmodan det demokratiska primärvalet och ställdes i valet mot den bildsköna, filmstjärnelika, välfinansierade och politiskt begåvade republikanen [[William W. Scranton III]], som kom från en av de tyngsta politiska familjerna i delstaten och dessförinnan varit viceguvernör under en hyfsat populär republikansk guvernör.
Bob Casey kom från en enkel gruvarbetarfamilj. Scrantons familj hade ägt kolgruvor, Bobs farsa hade jobbat i dem. Det var liksom inget snack om vem som var favorit i journalisternas ögon.
Efter en hård och hyfsat jämn valkampanj med ganska mycket negativa inslag lovade Scranton mot slutet dyrt och heligt inför offentligheten att sluta med alla former av smutskastning och negativa inslag. (Ett framgångsrikt grepp i Caseys kampanj hade varit en reklamfilm på tv som kom att kallas ”the guru ad”, i vilken Scranton framställdes som en marijuanarökande hippie mot bakgrund av att han på fritiden ägnade sig åt transcendental meditation). Scrantons avståndstagande från smutskastningen gav honom ett litet men mätbart övertag i opinionen, eftersom väljarna hade tröttnat på alla negativa attacker från de båda kandidaterna.
Carville och Begala (som var hjärnorna bakom [[Bill Clinton|Bill Clintons]] valseger i presidentvalet 1992) och som ledde Caseys kampanj fick problem. Dels visste de att deras negativa budskap mot Scranton var effektivare än deras eget positiva budskap, och dels var de lite långsamma med att snappa upp att de negativa kampanjerna höll på att slå tillbaka mot avsändarna.
Mot slutet spreds en desperat stämning i Caseys läger och de letade förtvivlat efter en angreppspunkt i Scrantons positiva fasad. Men de hittade inget att slå på. Vem som helst annars hade bruiti ihop och gett upp, men inte Casey. Han var inte en man som gav upp. Han gav aldrig upp. Det ordet fanns inte i hans begreppsvärd.
Och med bara några dagar kvar av valrörelsen dök så ett litet halmstrå upp. En av Caseys sympatisörer hade fått ett brev utsänt av Scantons kampanj. I brevet attackerades Caseys bakgrund och han anklagades för att vara en del av Pennsylvanias korrupta politiska värld, trots att han aktivt bekämpat korruptionen i bland annat det demokratiska partiet på delstatsnivå.
Scranton förnekade all kännedom om utskicket som gått ut i 600.000 exemplar. Och det var precis vad Carville och Begala letat efter. De slog tillbaka genom att beställa fram 600.000 kuvert som de staplade utanför kampanjhögkvarteret, sedan ringde de pressen.
The rest is history, som det heter i USA. Casey vann med knapp marginal på 79.000 röster. Han omvaldes senare till en andra mandatperiod med en segermarginal på en miljon röster, vilket är en av de största segermarginalerna i delstatens historia.
Efter att ha blivit omvald genomgick han en bypassoperation som följdes av en mycket ovanlig hjärt- och blodsjukdom som var dödlig. Men han gav inte upp. Det är som sagt var Bob Casey vi talar om. Han letade upp en läkare som arbetade i den absoluta forskningsfronten med organdonationer. Denne läkare gav honom ett nytt hjärta och han satt mandatperioden ut och anses vara en av de skickligaste och bästa guvernörer delstaten haft.
Lärdom? Man ska aldrig någonsin ge upp. Med en rejäl dos envishet, uthållighet och djävlar anamma kan man komma långt.
