[[Donald Boström|Donald Boströms]] artikel i [[Aftonbladet]] rev upp en het mediedebatt i Sverige. Extra fyr under brasan blev det för att artikeln berörde den infekterade Israel-Palestinakonflikten. Men vilken syn på mediernas seriositet blottlades av debatten? Och vilka konsekvenser ska vi dra, i Sverige och Israel? Läs Hanna Naviers första krönika på Makthavare.se
”När jag läser artiklar och kommentarer i detta ämne slås jag av en underlig tanke. Är jag konstig på något sätt eftersom jag inte tar ensidig ställning för någon av parterna i denna konflikt?”
Det skriver [[Håkan Thorsell]] på Newsmill, angående att konflikten mellan Israel och Palestina åter blossat upp efter Donald Boströms artikel i Aftonbladet. Få har haft en så nyanserad ton i den storm som uppstod efter artikeln. Arga ministerutspel från Israel med krav på fördömanden från svenska regeringen har följts av heta debattinlägg, motinlägg till försvar för pressfriheten, och skribenter och debattörer som varit chockade över att en tidning ställer så hårt anklagande frågor utan några hårda bevis.
Jag slås också av en underlig tanke. Ärligt talat, vad har människor för naiv syn på medierna? Alla verkar helt plötsligt leva i någon falsk illusion om att de artiklar som skrivs i nationell och internationell press överlag är korrekta, balanserade, underbyggda och seriöst granskande.
Lever någon i villfarelsen att vi har ett medieklimat där inga fel görs i tidningar, tv och radio? Jag ställer frågan alldeles helt oavsett om Donald Boström ställer legitima frågor i sin artikel eller inte.
Efter snart ett år av mediegranskning på Second Opinion känns den korrekta mediebilden ganska avlägsen. Följa John-mentaliteten är ett faktum, PR-utspelen många och när jag ringer journalisterna svarar de ofta att de inte får tid eller resurser att ta reda på fakta och göra egna bedömningar.
Exemplen på fel i medierna är många. 50 Al Qaida-medlemmar har plötsligt dött i pest, skriver Aftonbladet med tveksamma referenser till the Sun. DN toppar en morgon med nyheten ”gen hos män avgör om relationen blir lyckad”, vilket naturligtvis är helt felaktigt. TT går ut i medier över hela Sverige med att ett visst företags papaya blivit stoppad, trots att den just fått grönt ljus från Livsmedelsverket. Under Almedalsveckan går DN ut och säger att andelen kvinnliga chefer minskar, trots att SCB:s statistik säger precis tvärtom. Metro, Sveriges största morgontidning, blaffar på med rubriker om att ungdomsvåldet och bidragsfusket har ökat, och att grönsaker är det farligaste du kan äta, utan att ha belägg för något av påståendena. Listan kan göras oändlig.
Om man bortser från pressfriheten och demokratin är tanken på att regeringen ska gå ut med fördömanden när det blir fel i medierna mycket komisk, ur rent praktisk synvinkel. Jag ser det framför mig: Sveriges regering upprättar ett sanningsministerium som granskar alla artiklar. Larmrapporter, bantningskurer, terroristrykten; PR-utspel som lättlurade journalister går på; ingenting undgår den nya kontrollapparaten.
Det blir ett nytt sanningssamhälle. Slut är det med råd till gravida om hur många äpplen man får äta, hur farligt det är för tjejer att vistas ute på kvällarna och nyheter om att maskiner snart ska läsa alla våra tankar vid flygkontrollerna.
Vad skulle resultatet bli? Kanske arbetslösheten får en lösning; tusentals personer skulle behöva anställas för att komma tillrätta med alla onyanserade medieutspel. Sedan stängs alla medier i Sverige ner på en vecka, för att ingen klarade kontrollen.
Eller så fortsätter vi att granska medierna, och verka för en bredare nyhetsrapportering där fler kommer till tals. Med tanke på alla tveksamma översättningar och felaktiga utspel om hur det svenska medielandskapet ser ut kanske Israel också skulle behöva en Second Opinion-tjänst?
