Så stod äntligen statsministern i talarstolen. De kvarvarande almedarlingarna – mest moderater – väntade med spänning på vad den nye EU-ordföranden skulle tillföra en almedalsvecka som förgäves letat efter en riktning. Partisekreterare [[Per Schlingmann|Schlingmann]] hade prisat solens och [[Fredrik Reinfeldt|Fredrik Reinfeldts]] ankomst. 45 minuter senare vacklade en uttråkad publik från almedalsveckans sista tal.
Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen började som en 20 minuter lång historielektion. Vi fick lära oss att den Westfaliska freden slöts 1648 och att den svenska stormaktstiden då bara innebar att vårt lands gränser omslöt en jätteyta av fattiga människor. Vi fick lära oss att den tidens politiska allianser knöts med äktenskap men att detta inte gäller längre. (Efter denna lärdom väntade statsministern jättelänge på ett skratt som aldrig kom.)
Vi fick lära oss att det var 300 år sedan slaget vid Poltava som markerade slutet på Sveriges stormaktstid, att det var 200 år sedan rikssprängningen då Sverige förlorade Finland och att det är drygt 100 år sedan unionsupplösningen då Norge blev självständigt. Statsministern ironiserade över att vi ständigt jubilerar det krympande Sverige.
Sen fortsatte lektionen med en exposé över modern svensk historia. Sveriges utanförskap under de två världskrigen hade gett oss möjlighet att bli rika. Men vi blev inte bara rika utan också självgoda. När vi på 70- och 80-talen talar om Sverige om moralisk supermakt var det en uppblåst hybrisballong. Det svenska engagemanget i världen riktade sig bort från närområdet till avlägsna hörn av världen och vi missade uppbyggnaden av den europeiska unionen.
Sedan gav sig Fredrik reinfeldt på att försöka parallellisera historien. Det finns en ond berättelse om Sverige som blir en självgod välfärdsnation som struntar i närområdet. Men under samma tid finns det också en ”tredje berättelse” – om ett Sverige som hela tiden varit öppet för idéer. Ett Sverige som ”exporterat innovationer och importerat entreprenörer”.
Sedan fortsatte lektionen med att vi lärde oss att vi nu 18 år efter EU-ansökan är en stormakt igen genom vårt tillträde som EU-ordförande och vår plats i det europeiska samarbetet. Den minnesgode kanske klarar av att rekapitulera att detta redan skett en gång tidigare 2001, men det tycktes Fredrik Reinfeldt förträngt. Nåväl.
Sedan övergick Reinfeldt till att tala om klimathotet som de största politiska utmaningen i vår tid. Han manade emellertid till besinning. Man ska inte kräva att vi går för hårt fram. Finanskris och andra realpolitiska faktum står i vägen för en allt för radikal agenda. Med udden riktad mot oppositionen menade han att långtgående krav på Köpenhamnskonferensen visserligen kan leda till rubriker men inte resultat.
Koldioxidskatt och införande av en fungerande handel av utsläppsrätt är den enda vägen framåt. Det måste kosta att sitta fast i ett beroende av fossila bränslen. Köpenhamnskonferensen är viktig och kan bara bli en succé genom att ordförandeskapet upträder ansvarsfullt menade Reinfeldt och höstade in en av talets två applåder.
Avslutningen av talet handlade lite om finanskris, lite om arbetslöshet och mycket om att Fredrik Reinfeldt skulle positionera sig som en politisk kraft utanför och ovanför partipolitiken. Men nästan förläget lovade han den då ganska besvikna almedalspubliken att komma till baka nästa år inför valrörelsen och dänga till det röda laget i kampen om Sveriges framtid. Han får hoppas att publiken håller sig vaken då.
