Diskussionen kring behovet av att i framtidens avancerade sjukvård avgöra hur pengarna ska användas – och t o m begränsa vilka behandlingar som ska erbjudas – har pågått sedan 1995 års Prioriteringsutredning, tillsatt av regeringen Bildt och ledd av [[Jerzy Einhorn]].Dagens Läkarförbunds-arrangerade seminarium på temat bjöd på en panel där deltagarna verkade synnerligen överens om behovet, men som snarare lyckades belysa problematiken med att genomföra detta i praktiken än att hitta lösningar för hur det ska gå till.
Seminarium: Vem orkar ta de svåra besluten?
Arrangör: Läkarförbundet
Plats: Kårhuset Rindi
Publik: ca 55 personer
Budskapet: ”Det är dags att hitta en konkret lösning för att avgöra vad som ska täckas av den offentliga vården och inte.”
Citatet: ”I dag får man olika vård beroende på var man bor i landet. Vi kan inte acceptera att det är som det är.” [[Chatrine Pålsson Ahlgren]]
Moderator: [[Annelie Hellander]], Kommunal
[[Per Carlsson]], Prioriteringscentrum
[[Chatrine Pålsson Ahlgren]], riksdagsledamot (kd)
[[Eva Nilsson Bågenholm]], ordförande Läkarförbundet
[[Martin Forsberg]], TLV (Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket)
[[Dag Larsson]], oppositionslandstingsråd Stockholm (s)
Problemformuleringen är i grunden enkel – med teknikutveckling och forskningsframsteg kommer allt fler avancerade och kostsamma behandlingsalternativ, och om samhällets begränsade resurser ska spenderas väl (och överhuvud taget räcka till) så behöver de mest kostnadseffektiva behandlingsformerna identifieras och gränser för vad den offentliga vården ska täcka sättas upp.
Så långt är de flesta överens – de etiska principerna bakom detta blev t o m lagfästa efter Einhorns utredning, som styrande för hur hur hela sjukvården ska byggas upp:
1) Människovärdesprincipen – alla medborgares lika rätt till vård.
2) Behovs- och solidaritetsprincipen – att mest vård ska ges till de med störst behov, och att vården ska finansieras solidariskt.
3) Kostnadseffektivitetsprincipen – att pengarna spenderas på det sätt som ger bäst och mest resultat.
Men det är just kring förverkligandet av den sista punkten som det har hakat upp sig – det är en känslig fråga som få länder som delar Sveriges problem har lyckats ta tag i, och politiker blir knappast valda på att tala sig varma för att begränsa vårdens uppdrag, hur nödvändigt det än kan te sig.
Ett konkret förslag har dock lagts fram av Läkarförbundet i deras sjukvårdspolitiska program från 2004.
Förslaget, som här presenterades av läkarförbundets ordförande [[Eva Nilsson Bågenholm]], går ut på ge en nyskapad nationell myndighet, Behandlingsförmånsnämnden, i uppdrag att avgöra vilka behandlingar som svensk sjukvård ska erbjuda (och därmed inte erbjuda). Inspirationen för detta har hämtats från det system vi redan har i Tandvårds- och läkemedelsförmånsnämnden, omtänksamt förkortat till TLV. Där avgörs vilka läkemedel som ska täckas av det nationella högkostnadsskyddet, och vilka former av tandvård som ska subventioneras.
Detaljerna kring detta förslag är inte utarbetade, och dagens seminarium gick i stort ut på att problematisera kring hur ett prioriteringssystem skulle se ut och vilka hinder som föreligger. Försiktigheten kring detta sammanfattades väl av paneldeltagaren [[Per Carlsson]] från Prioriteringscentrum som inledde med att påpeka att han personligen är ”mer problematiserade än tvärsäker” på hur detta ska gå till.
Frågor som lyftes av en både klok panel och aktiv publik var: Hur ska själva prioriteringen ske? Vem ska avgöra vad som ska täckas och inte? Hur rimmar nationellt uppsatta behandlingsriktlinjer med landstingens självstyre och egna finansiering av sjukvården? Hur ska alla sjukvårdens behandlingsformer kunna utvärderas – och graderas i nytta? Och framför allt; hur ska prioriteringen förankras bland medborgarna? Att detta är en känslig fråga är att uttrycka det milt.
