Till skillnad från 1990-talskrisen, möts dagens ökade arbetslöshet inte av en massiv ökning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Detta är kärnpunkten i socialdemokraternas kritik av regeringen, och på socialdemokraternas ekonomiska seminarium gick [[Thomas Östros]] och [[Allan Larsson]] igenom en rad åtgärder som socialdemokraterna vill införa å det snaraste.
Så vem har rätt, regeringen eller socialdemokraterna?
Borde de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna expandera ytterligare?
Det är svårt att veta. Problemet med arbetsmarknadspolitiska åtgärder är att de är svåra att utvärdera, eftersom det oftast saknas bra kontrollgrupper: Vi vet helt enkelt inte hur det skulle gått för dem som får en datortekskurs eller en söka-jobb kurs, om de inte hade fått denna möjlighet.
Trots detta finns en hel del forskning, både svensk och internationell. Lundaekonomen [[Martin Nordin]] skrev för något år sedan en rapport som sammanfattar forskningen på området. Det är inte säkert att åtgärderna ökar chansen att få ett nytt jobb – men det är troligt att åtgärderna åtminstone delvis tränger undan vanliga jobb.
En mer målande och njutbar – om än inte lika vetenskaplig – beskrivning av åtgärdernas problematiska sida är [[Malin Siwes]] bok, Folk du åtgärdade
Det är med andra ord förmodligen klokt av regeringen att inte bygga ut olika åtgärdsprogram lika massivt som skedde på 90-talet. Samtidigt har socialdemokraterna helt rätt i att det inte är bra att låta den öppna arbetslösheten öka så mycket som nu sker.
Men om man inte ska bygga ut arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vad bör göras istället?
Två lösningar ter sig rimliga. Den första tillämpas redan i viss utsträckning: Att låta högskolor och universitet svälja en del av ungdomsarbetslösheten. Det är inte idealiskt, men det är sannolikt bättre än öppen arbetslöshet och många arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Den andra lösningen är att ge tjänstesektorn möjlighet att växa och nyanställa.
Timingen för detta är näst intill perfekt just nu. Långsiktigt befinner sig Sverige i övergången från industri- till tjänstesamhälle. På kort sikt är Sverige i det intressanta läget att de flesta hushåll trots lågkonjunkturen är rikare än de någonsin varit. De upplever tidsbrist i mycket större utsträckning än de saknar pengar.
Det finns med andra ord en enorm efterfrågan på tjänster av alla tänkbara slag. Men utbudet hämmas av skattesystemet, lönestrukturen och mycket annat. På detta område är både regeringen och oppositionen förvånansvärt passiv.
