Preem

Sista Almedalsveckan….?

Man har misstänkt det länge. Att gotlänningarna skulle få nog av nollåttorna alltså.

Följande saga om de politiska orgierna i Visby landade nyss i min mejlbox.

Från okänd avsändare.

Lite Lars von Trier, lite Robert Gustavsson….mycket political junkie.

Läs och rys. Fortsättning följer. Kanske

Den sista Almedalsveckan 

Varje år, när politikerveckan i Almedalen är över, har de inresta stockholmarna lämnat  tydliga spår efter sig som gotlänningarna måste ta reda på: kringströdda rosévinsflas-  kor, flygblad från Skattebetalarna och TCO, visitkort från PR-byråer, nedtrampade  gräsmattor, segelbåtar som hyrts in för något pressevenemang och som lämnats i hamnen vind för våg, rödvinsfläckiga linnekavajer som övergivits i rabatterna och borttappade kreditkort från Regeringskansliet som täcker kullerstensgatorna likt fallna höstlöv.  

När rosévinsdimman har skingrats ser lilla Visby kort sagt ut som ett slagfält. Ett Lüt-  zen eller Poltava för storstadens moderna konsultmänniskor. Och likt en ockupations-  makt behandlar stockholmarna under veckan sina gotländska värdar med förakt och  snarstuckenhet. Efter mörkrets inbrott hörs de hånfulla skratten och de förklenande  skämten från otaliga koloniserade trädgårdar eka över hustaken.   

Sommar efter sommar kan de kuvade gotlänningarna bara stå och titta på, tiga och knyta näven i fickan eller helt lämna sitt Visby. Men gutarna har till sist fått nog. I år slår  de tillbaka.    *  

”Hör du inte vad jag säger? Alla biljetter är slut. Flygplan, färja, you name it, det är fullt. Du kommer inte hem i första taget.” Kvinnan i bokningen på Destination Gotland är brysk i tonen när Martin Krut, en nyanställd reporter på Aftonbladet, ringer för att  köpa en biljett från Visby till Stockholm då nyhetschefen hastigt och lustigt kallat hem  honom till redaktionen.  

 ”Men alla kom ju precis hit. Det är bara onsdag. Hur kan resorna tillbaka redan ha gått åt?”  

Den breda gotländska rösten i andra änden maler på. ”Lita på vad jag säger. Du kommer inte härifrån. Så går det.” Hon slänger på luren med en sådan kraft att Martin Krut  måste hålla telefonen ifrån sig.   

Uppgivet vandrar han mot en av de stora pr-byråernas dagliga mingel för att stärka sig  med ett glas. Han är märkbart skakad av upplevelsen och kvinnans ord lämnar honom  inte. ”Så går det, vad menade hon med det?” tänker han för sig själv.    

I den lilla trädgården där pr-byrån och de många gästerna huserar om kvällarna före 

partiledartalen råder en mycket speciell stämning. Alla som är någonting är där, och rätt många som inte är någonting också. Eric Erfors står och kluckar med Anna Ekstöm, Per Schlingmann kastar huvudet bakåt i ett högljutt skratt, Erik Zsiga håller hov för en grupp ungmoderata tjejer och Camilla Lindberg lyssnar uttråkat på Katrine Kielos skrovliga dialekt. Sören Juvas pratar upprört med Billy McCormac, som har svårt att inte visa sitt bristande intresse, om att alla förskolor ännu inte är regnbågscertifierade. Några bloggare står och tjurar misstänksamt i ett hörn. Kan trädgården vara övervakad av FRA?  

I centrum står pr-byråns egen mästerminglare som verkar känna varenda kotte och som alltid är redo med drycken som hela Almedalen tycks leva på denna vecka: rosévinet. 

Han sträcker ut armarna mot Martin Krut och hälsar honom välkommen med en varm kram. Det är jättetrevligt att han kunde komma förbi. Verkligen jättetrevligt. 

Martin Krut skyndar hastigt in i vimlet. Han talar med några kollegor om det märkliga telefonsamtalet med den ilskna telefonisten.  

”Det var nästan som att kvinnan i bokningen inte ville att jag skulle resa.”  

”Se det som en bonus, nu slipper du jobba och får vara kvar här i stället”, säger den kaxige Expressenreportern Karl-Johan Karlsson. ”Vi har bil och färjebiljett till på fredag. 

Du kan åka med oss och gömma dig i bagaget så att du kommer ombord. Det är inga konstigheter. Vi tog med en biljettlös statssekreterare förra året.”  

Snart vinglar en före detta socialdemokratisk minister fram. Efter att ha stönat och suckat över Mona Sahlins framträdande på Almedalsscenen kvällen innan säger han plötsligt något som får Martin Krut att haja till.  

”Min fru skulle köra in från vår gård på Fårö för att se på talet, men det var vägspärrar vid Fårösund. Stora vägarbeten, sa de visst. Vägarna till Visby var avstängda tills vidare. Det var bara det att spärrarna bestod av nedsågade träd. Visst är det lustigt hur primitiva de är, de där gotlänningarna? Jag minns förresten en gång i min barndom när  min far, Palme och några till…”  

Men Martin Krut lyssnar inte längre. Han känner en konstig skräck. Inga flygplan, inga färjor och nu ingen biltrafik. Det är som att… vägarna har skurits av. Som att det skulle finnas en tanke bakom.  

*

På fredagen börjar allt fler misstänka att allt inte står riktigt rätt till. Plötsligt är området innanför ringmuren fullständigt tömt på gotlänningar. Butikerna och caféerna är övergivna. Även om ingen vill erkänna det, så stiger desperationen. Marie Söderqvist drar fram på gatorna som en vansinnig, på jakt efter ”en god latte”. Cecilia Stegö-Chiló står på flygplatsen och väntar förgäves på den taxibil som ska ta henne till seminariet om hur man bäst hanterar ett mediedrev.   

Den verkliga chocken kommer framåt kvällskvisten när de övriga inresta stockholmarna har vaknat upp ur rosévinskoman och gör sig redo för den sista festen i Almedalen. Restaurangerna och barerna saknar personalen som vanligtvis serverar och häller upp. Köken och diskarna har uppenbart övergivits. Dörrarna på Friheten slår i vinden.  

Förvirrade samlas alla på Donners plats när en brinnande pil plötsligt skär genom kvällsmörkret. Viggo Cavling närmar sig oroligt trädet som pilen genomborrat. Där ser han ett olycksbådande meddelande som han läser upp med en skälvande röst som aldrig tycks ha lämnat målbrottet. 

Hälsningar från det gotländska motståndet. I åratal har vi gutar tvingats stå 

vid sidan av och se på medan ni förnedrar vår stad, våra barn och våra kvinnor. Nog är nog. Gör er redo. Hämndens timme är slagen. 

Långt bort i natten hörs samtidigt ett dovt och obehagligt läte.  

”Det låter nästan som… trummor” säger Torbjörn Nilsson förskrämt. Han ser ut som en darrande harpalt.

”Vad är det här för larv? Det måste väl gå att resonera med de här typerna?” utropar Martin Ådahl självsäkert. ”Jag började jobba på Finanstidningen när jag var nitton. Jag kan snacka för mig.” 

 ”Vi måste barrikadera ringmuren först” hojtar en klartänkt Elias Wästberg. ”Vi har haft en snabb brainstorm här borta. Min powerpoint-presentation visar precis hur det ska gå till. Man börjar med en slags armering och sedan…”. 

Men Martin Ådahl lyssnar inte på det örat. Han tar med sig den modige Magnus Andersson och knatar ut till den bistra världen utanför ringmuren, mot den kokande horden av gotlänningar med hjälmar, hemsnickrade sköldar, facklor och högafflar. Nu ska de rätta till de här tokerierna med sin tjusiga retorik. Det kan ju inte vara svårare än att handskas med en trilskande ombudsman. 

Tyvärr får deras verbala förmåga aldrig prövas. Bryskt förs de iväg, bort i Visbymörkret, av den gotländska pöbeln.

”Åh!” Elise Claeson skriker nervöst. ”Så lumpet gjort! Typiskt folk som har gått på dagis.” 

Att prata gotlänningarna till rätta går uppenbarligen inte, trots att Johan Hakelius fortfarande är lite sugen. Brainstormningen och powerpointandet kommer i stället igång igen. Man kommer fram till att stockholmarna är instänga innanför muren, att mobiltelefonnätet och webbtrafiken har slagits ut och att gotlänningarna vill skada, eller kanske till och med döda dem. Carl Melin på United Minds har genom att ropa över muren kunnat göra en snabb fokusgruppsundersökning med gutarna som tyder på det . Dessutom är Martin Ådahl och Magnus Andersson fortfarande borta. 

 

Göran Greider börjar surra om att revolutionen äntligen är här, aldrig trodde han att den skulle börja på Gotland. Åsa Linderborg lyssnar beundrande. Timbrochefen Maria Rankka erbjuder sig i stället att skjuta skarpt mot fienden från ringmurens höjd: ”Jag har ju varit med i NRA i flera år!”  

*

Fredag blir lördag och alla livsmedel är på upphällningen. Sa vi alla? Nej, en vara finns i överflöd: rosévinet.  

Det finns inte så mycket att göra, förutom att just dricka vin. Pr-konsulterna och lobbyisterna vill dessutom komma in i sin ”comfort zone” och mingla vidare. Flaskor, plastglas och salta pinnar ställs fram i en rasande fart.  

Men det finns en skillnad mot det vanliga, uppsluppna trädgårdsminglandet. Det här är inte frivilligt. När Per Gudmundson diskret försöker vingla ut på Visbys gator blir han snabbt och mycket bryskt inföst av pr-konsulterna i minglet igen. ”Det är nödvändigt att alla är kvar. Alla måste ta rygg på oss konsulter så att vi kan komma fram till en resolution”, säger Niklas Nordström med märkbar irritation. 

Så sänker sig en närmast apokalyptisk stämning över minglet. Allt är som vanligt men ändå inte. Konsulteliten håller vakt medan Olle Wästberg mekaniskt samlar in e-postadresser till sitt nyhetsbrev och presenterar sig för folk som han hälsade på redan i måndags. Barbro Engman viskar med Helle Klein om bruksvärdet på Sidas hus på Donners plats. Cecilia Garme blänger surt på konsulterna som kom på idén med ett jättelikt tvångsmingel innan Almedalsbloggen gjorde det. På deras frivilliga kalas förra sommaren kom det inte ens hälften så många. Eric Sundström föreslår för Niklas Svensson att det här kan vara en modell för socialdemokraterna att ta efter till deras  ekonomisk-politiska seminarium nästa år. Om det nu blir något nästa år. Christer Sturmark ändrar åsikt om religionen mitt i allt elände: ”Gud finns nog – hjälp mig härifrån!” 

Det ingen hör att gutarna tränger sig innanför muren. Fram över Visbys gator marscherar de långsamt men tydligt. Pilkogren guppar på deras ryggar. Gutarnas ansikten visar inget förutom fast beslutsamhet. Det som ska bli den allra sista Almedalsveckan går mot sin fruktansvärda slut.

 

(Denna text är också publicerad på politikerbloggen.se – frågan är vem som först får reda på författaren)

Trackbacks

  1. [...] gång som makthavare.se:s Cecilia Garme mottog ett mycket märklig mail från en okänd avsändare. Mailet innehöll en lång saga om hur gotlänningarna tröttnat på de stökiga almedalsbesökarna och bestämmer sig för att [...]

Kommentera