Vem vann? Dimman.

Och dimman stiger från fågelsjön här och reser sig över vassruggarna och kullrar upp på mossen och kokar ihop sig till tjocka och skogen försvinner, och berget likaså, och alla möjligheter till klarsyn är bara borta.

Man fortsätter ändå titta. I två timmar glor man i fåfängt hopp om någon form av upplysning, att åtminstone få skönja något av den tydlighet som fanns där innan diset la sig.

Men man sitter kvar efteråt med inget annat än frågorna utan svar.

Varför utgår deltagare och ledare i en partiledardebatt inte från den politik som förs i Sverige just nu?

Hur har svenska journalister fått för sig att kritisk granskning är synonymt med att inte låta politiker tala till punkt?

Hur tänker [[Göran Hägglund]] när han pratar om Spotify utan att ha koll på vad det är?

På vilket sätt är det relevant att göra en politisk oppositions oenighet till huvudpoäng, när det handlar om sakfrågor som väljarna ska ta ställning till i val om ett år och fyra månader?

Vad uppnår man som utfrågare genom att avbryta den man frågar?

Hur resonerar [[Lars Ohly]] när han tror att aggressioner gör hans budskap klarare?

Varför talar ingen inblandad om sakfrågor i det aktuella, nämligen hur man ska hantera sakfrågorna i relation till sina syskonpartier i parlamentet i Bryssel?

Vad är det hos [[Mona Sahlin]] som retar gallfeber på [[Anna Hedenmo]]?

Hur kan det komma sig att alla partiledare bara talar om motståndarens politik?

Varför låter [[Fredrik Reinfeldt]] som [[Göran Persson]]?

Var inte journalistikens uppgift att klargöra saker?

Tror de svenska partiledare så lite om sin egen politik att de inte vill torgföra den?

Varför är det enda som hörs i dunklet ett irriterande eko, studsande mellan bergstopparna på bägge sidor blockgränsen:

Ni är inte överens!

Ni är inte överens!

Ni är inte överens!

Man brukar fråga: vem vann?

Och svaret är: dimman.