I dag kom kungen till Kisa. Först hade han dock stannat i Slätmon, en by som en gång var ett samhälle en mil norrut. Det hade sin poäng.
För 107 år sedan när järnvägen här invigdes skulle Oscar II klippa band både på stationen i Slätmon och i Kisa. Över 400 personer hade tagit sig till Slätmon, många hade gått i mil. Men eftersom bergen börjar en bit före samhället blev kungen, kronprinsen, biskopen, landshövdingen och de två statsråden ombord hela tjugo minuter försenade, varpå trafikchef A Theodor Rubelius självsvåldigt fattade beslutet att låta tåget susa förbi de väntande medborgarna i Slätmon. Detta hände alltså 1902.
Nu är det 2009 och det exakta syften med kungens besök i denna förgätna del av riket är oklar, men i lokalpressen har Slätmon-spåret fått stort utrymme. Nog är det så att kungen inte ska analyseras i ett demokratiskt raster, men om man ändå betraktar hans beteende i dag ur ett sådant perspektiv – alltså som han vore en politiker – finns det en intressant poäng.
Det kungen gjorde var ett erkänna ett misstag. Han ställde sig framför Slätmon-borna och sa om 1902 års tragedi:
»Ett misstag som inte ska hända igen.«
Det går kanske inte jämföra, men när senast åkte en politiker ut på kampanj för att berätta att man själv eller ens parti gjort galet. När satte någon sig på tåget eller i Säpo-bilen och drog iväg för att säga: Förlåt, vi klantade oss, nu gör ska vi göra rätt istället. Många har en utmärkt möjlighet i en EU-valrörelse som den här.
Alla miljöpartister kan börja med att säga att det var fel att streta emot och vilja gå ur unionen.
Maria Robsahm (tidigare Carlshamre) kan beskriva att hon är ledsen för alla dem som trodde att de röstade på en folkpartist och inte en företrädare för feminiskt initiativ i förra valet. Lars Wohlin, numera kd, kan göra samma sak.
Nils Lundgren kan be om ursäkt åt alla som efteråt känt att det var poänglöst att lägga sin röst på ett då nytt EU-skeptiskt parti.
Samtliga socialdemokrater kan försöka få förlåtelse från sina väljare för att ha ägnat stora delar av mandatperioden åt interna bråk i gruppen i Bryssel.
Ändå sker inte det här, vilket är konstigt, eftersom politik sägs vara en förtroendebransch, och förtroende byggs på tillit. Har man missat något erkänner man det.
I sin nya, intressanta bok »Politisk ledarskap« skriver statsvetaren Tommy Möller om politikerrollen av i dag. Minst ett av hans många tankespår är intressant i det här ljuset. Politiskt handlande, refererar Möller, kan sägas vara normstyrt. Det finns en socialt betingad lämplighetslogik som tar sig uttryck i standardiserade rutiner. Enligt den teorin utvecklas det helt enkelt ingen förväntan på politiker – vare sig från medborgare eller kollegor – att erkänna att man har gjort fel eller misslyckats.
Därför får vi bara höra politiker tala om det de är nöjda med. Och därför – kanske man kan tänka sig – får vi ett röstdeltagande i vårt federala val om några veckor som mest liknar ett amerikansk presidentval. Och därför borde några partier kanske fundera på att hyra in kungen som kampanjledare.
