Vi lever i en tid präglad av religionens återkomst till offentlighet och samhällsliv. Ett tidens tecken är att tidningarnas minienkäter med kändisar förr ofta innehöll frågan: Var står Du politiskt? I dag är den standardfrågan ersatt med: Tror Du på Gud? Svenska kyrkan och andra kristna samfund har agerat politiskt i det s k Påskuppropet för en generell flyktingamnesti och i Hopp-kampanjen mot Israels ockupation av palestinska områden.
Sveriges Televisions söndagsgudstjänster sände under några veckor i våras från Bryssel, där framträdande svenska politiker fick predika – t ex Lena Ek från centern och Margot Wallström från socialdemokraterna. Ett motsvarande arrangemang hade varit helt otänkbart för bara tio år sedan. Därtill kommer en strid ström av brännande sakfrågor i gränssnittet mellan religion och politik: Biblar på hotellrum, skolavslutningar i kyrkan, homosexuellas rätt till välsignelse och kyrklig vigsel, abortdebatten inom kristdemokratin, religiösa friskolor och Lars Vilks rondellhundar. Påståendet ”religion och politik hör inte ihop” har i dag blivit lika meninglöst som att påstå att ”idrott och politik hör inte ihop”.
Det finns olika förklaringar till religionens återkomst. En del tar fasta på att det nordvästra hörnet av Europa endast varit ett sekulärt undantag, och inte den upplysningens förtrupp som många kanske trott. Andra tar fasta på behovet av värden och stora berättelser i ett värderelativiserat samhälle utan auktoriteter.
Religionens återkomst i samhällsdebatten syns förstås också i Almedalen. Varje kväll under veckan samlar Helle Klein företrädare för de politiska partierna till Nikodemuskväll kl 22.00 i S:t Maria domkyrka. Flera partiledare har tackat ja, däribland Mona Sahlin på onsdagskvällen. Till och med Lars Ohly kommer, men har får nöja sig med en Nikodemuseftermiddag kl 16.00 på fredagen.
Därtill kommer att tidningen Dagen tillsammans med Frälsningsarmén erbjuder ett dagligt seminarieprogam i Krukmakarens Hus om religion och politik, med bl a Göran Lambertz, Erik Ullenhag, Lars Stjernkvist och Marie Söderqvist som medverkande.
Vi skall väl heller inte glömma Lennart Koskinens eftertraktade mingel i biskopsträdgården.
Jodå – ateisterna mobiliserar också genom förbundet Humanisterna. Dess ordförande Christer Sturmark medverkar i åtminstone tre olika arrangemang. Men i Almedalen blir motståndet honom övermäktigt, och hans roll riskerar att reduceras till den osalige anden.
