Finansminister Anders Borg inledde med en trött metafor om vädret – att det varit lågtryck ett tag men att det vänt nu – och fortsatte sedan nedför. En tröst var att det gick nedför i en fantastisk hastighet.
Att Borg är nationalekonom råder det nu ingen tvivel om bland Almedalens besökare. Merparten av talet uppehölls vi kända mantra från De Nya Moderaternas bönbok såsom sysselsättning, utanförskap, sysselsättning, samhörighet, sysselsättning, statsfinanser och sysselsättning. I en mindre väntad passus talade Borg också om klimatet, men inte bara i termer av förväntad katastrof, utan också i lovprisning över de fantastiska förbättringar som skett i svenskt miljöarbete de sista decennierna. Dessutom betonade Borg jämställdhetsfrågorna, och förklarade att frihetsideologin också innebar att mäniskor skulle känna sig fria från påtvingade köns- och familjeroller.
Borgs anförande var kortare än trettio minuter, vilket kanske är något slags Almedalsrekord. Kanske kan det förklara varför han setts löpande i Visby under veckan, men en troligare förklaring är att Anders Borg är så upphetsat förtjust av ämnet så att tungan inte kan hejdas. Engagemang, alltså, snarare än brist på retorisk begåvning. Ett problem med hastigheten var dock att publiken, som såg ut och lät som om den var vänligt inställd från starten, inte fick chans att applådera när den fann det naturligt. Istället fick åhörarna vänta på att Borg hämtade andan, för att klämma in en applåd, oavsett retoriska poänger fanns eller ej.
Nåot som fastnade, bortsett från tempot, var Borgs sågning av den förra regeringens ”låtsaspolitik”. Socialdemokraterna hade gett oss ”låtsaslöner, låtsasproser och låtsasekonomi”, och hade finansministern bara andats där så hade det kommit en applåd.
