Efter pandeminedstängningen har Almedalsveckan passat på att göra en, enligt många, nödvändig förändring av hur veckan ser ut. En halvering från 8 dagar till 4 kanske var nödvändig. Det gör att veckan blir lite mer rapp och fokuserad.
Det finns dock vissa saker som vi kanske helst inte hade sett. Det handlar inte på något sätt om att vi vill vara bakåtsträvare, snarare tvärtom. För oss är Almedalsveckan viktig, mötet är viktigt, speciellt mötet mellan människor som annars kanske inte funnit någon gemensam arena att mötas på. Som den gången Makthavare tog hela KRIS Almedalsgäng till Prime PR:s rosémingel och skapade ett sammanhang där PR-konsulter, politiker och advokater kunde möta före detta kriminella. Det var ett viktigt möte.
Trösklarna till dom oväntade mötena i Almedalen är själva formen som gör Almedalen till en unika plats. Trösklarna är låga, ibland obefintliga. Du springer på den där riksdagsledamoten på Hästgatan eller står i samma matkö som den där journalisten du alltid velat prata med. Almedalen har bitvis rört sig bort från detta. Bland annat genom seminarier med deltagaravgift eller exklusiva mingel där man för stora summor kan köpa drinkbord. Almedalen är inte och ska aldrig bli ett exklusivt sammanhang på det sättet. Det är inte Stureplan.
Och tråkigheten är en dygd i Almedalen. Här presenteras de politiska nyheterna. Det är något viktigt. Reformerna som ska ta Sverige framåt både mejslas ut och kommuniceras här. Det var en fin tid när veckans viktigaste händelse var de ekonomiskpolitiska seminarierna som hölls av Socialdemokraterna och Moderaterna. Det är, trots allt, en politikvecka, därför måste partierna sätta sig i förarsätet och våga ta tillbaka makten att forma sina dagar, eller nå ja, halvdagar åtminstone. Det kanske blir lite mossigare, men demokrati är något som tar lite tid, och det är fint. Det måste det få göra.
